Carpe diem - i din organisation.

Idag höll vi första dagen i ett av de projektledarprogram vi arrangerar.

En av deltagarna ställer frågan:

"Varför är det så viktigt att inleda med bakgrund när man skall skriva en projektplan i (vår organisation). Det vore väl mycket mer intressant och relevant att inleda med vad man vill åstadkomma?"

Hur mycket tar man hänsyn till minnet i din organisation?

Min kollega hanterade frågan på ett konstruktivt sätt och diskussionen mynnade ut i att olika organisationer har olika former och metoder för projektarbete.

Fast  frågan satte igång en hel del tankar hos mig. Jag har jobbat med stora och hierarkiska organisationer, som försvaret, akademin, och rättsväsendet.

Ett utvecklingsförslag i någon av dem bör lämpligen inledas med ett historiskt bakåtperspektiv på åtminstone fem, kanske tio år.

Men jag har också jobbat med IT-konsultfirmor, där snabbrörlighet är ett nyckelord.

Där lägger man sällan vikt vid vad som hände för fem år sedan - man är fullt upptagen med att forma sin framtid och fokuserar mycket mer på nuläge och ögonblickets potential för att kunna ta marknadsandelar.

Och jag konstaterar att  i en projektplan syns det vilka förutsättningar som styr organisationen vi arbetar i:

• om du behöver kunna din historia och lägga vikt vid er gemensamma bakgrund när du skall presentera en ny idé jobbar du förmodligen i en stabil, långsiktig - men trögrörlig - organisation. 

• om du behöver kunna ta vara på tillfället och förstå din marknad i presentationen av ditt förslag, är oddsen stora att nya tankar alltid är välkomna - och att fem år gammal kunskap kan vara daterad, oavsett om den är relevant eller ej. 

Ofta kan man hämta inspiration i hur kloka människor formulerat sin syn på saken i ett historiskt perspektiv.

Som Keats odödliga uttryck "Carpe Diem" till exempel - väl framfört av Robin Williams i Dead Poet's Society.

Kanske är det så att man måste kunna sin historia för att veta hur man fångar dagen på bästa sätt?