Ser du folk i ögonen på jobbet?

Ögonkontakt är en hörnsten i icke-verbal kommunikation, oavsett om du är på jobbet eller nån annan stans.

-"Än sen", tänker du kanske.

-"Det går ju att kommunicera utan att stirra sina kollegor djupt i ögonen ständigt och jämt."

Och visst, är du lite blyg så undviker du kanske hypnotisörsstilen så fort man skall prata om något.

Och visst, det kan vara jobbigt att tänka på om man tittar folk i ögonen när man gör det.

Men poängen är: blyg eller ej så är risken stor att det du säger med ögonen är något annat än din verbala kommunikation.

Du vet, ögonen är själens spegel.

Psykologisk forskning om vad ögonkontakt gör med oss har bedrivits länge, och en fin sammanfattning av äldre datum hittar du i denna studie från 1986.

Så går din hjärna igång på ögonkontakt.

Du kan också experimentera själv, på jobbet eller hemma: pröva att ge någon positiv feedback samtidigt som du aktivt undviker att titta på densamme.

På jobbet kommer dina arbetskamrater att tro att du är ironisk, eller åtminstone inte speciellt intresserad av dem.

Om du provar det med dina barn så kommer dom att bli osäkra på vad du menar (bra knep om man vill
fostra osäkra barn, men mindre bra om du vill barna väl och önskar etablera en relation som håller för allt det som man skall klara av på vägen till vuxenlivet).

Och om du vänder på steken och provar att ge konstruktiv - vissa kallar det negativ - feedback samtidigt som du undviker ögonkontakt så kommer din mottagare förmodligen att bli riktigt illa till mods.

Det händer nämligen saker i hjärnan på människor när dom etablerar ögonkontakt.

Ett par engelska forskare gjorde redan 2006 en översiktlig sammanställning av bilder på hjärnor hos folk som etablerar ögonkontakt, samt vilka kognitiva aktiviteter som gick igång hos hjärnornas innehavare.

Dom kom bland annat fram till att ögonkontakt (eller frånvaron av sådan i vissa fall) aktiverar känslomässiga reaktioner mätbara även på det neurologiska planet.

Att undvika en blick kan alltså å ena sidan vara ett sätt att undvika jobbiga känslor för egen del, men också skapa jobbiga känslor hos den som blir iggad.

(En värld av potentiella missförstånd öppnar sig)

Och känslan av ömsesidighet och förtrolighet som en blick kan ge är kopplad till att inte bara hjärtat utan också hjärnan slår volter när blickar möts.

Vid ögonkontakt aktiverades också de strukturer i hjärnan som sköter vår förmåga till att använda "Theroy of mind", det vill säga vår förmåga att ha rimliga hypoteser gällande egna och andra människors tankar och känslor, baserat på vilka beteenden man ägnar sig åt.

Slutligen konstaterar dom också att sökandet efter ögonkontakt är något som barn i allmänhet föds med.

Uttrycket "att bli sedd" får en helt ny innebörd.

Baron Cohen, till vänster.
Kusinen alltså, inte professorn.

Ingen ögonkontakt = dålig koll på tingens tillstånd, samt negativa känslor, för både vuxna och barn.

En riktig tungviktare inom forskningen om ögonkontakt och psykologi är för övrigt Simon Baron-Cohen.

Han är professor i klinisk psykologi vid King's College i Oxford, vilket väl är den akademiska psykologins motsvarighet till att vara Bruce Lee.

Jodå, du har alldeles rätt - efternamnet är bekant.

Sasha Baron-Cohen, mannen som gav liv åt karaktären Borat,  är hans kusin.

Vilket ju utgör det slutliga beviset på att världen är en underbar plats att finnas i.

Simon Baron-Cohen har forskat en hel del på hur autism tar sig uttryck i människans olika utvecklingsfaser. Han har till och med konstruerat ett test för att mäta förståelse av kommunikation via ögonkontakt.

Du kan testa on-lineversionen här. Undertecknad gjorde hyfsat ifrån sig men hade långt ifrån alla rätt.

Exempel på uppgifter i Baron-Cohens test på tolkningsförmåga
(kräver bra engelskakunskaper)

Men kanske är du fortfarande inte riktigt övertygad.

Jag menar; titta på bilder och gissa vad folk känner, vad skall meningen vara med det?

Jo, förmågan att tolka ansiktsuttryck - och vilka tankar och känslor som ligger bakom dem - är varierande, precis som alla andra förmågor som vi har fötts med, eller tillägnat oss.

Baron-Cohen har faktiskt med stor framgång utformat ett videomaterial för att lära barn med autismspektrumproblematik (jobbigt ord) att tolka ovanstående på ett mera framgångsrikt sätt.

Vill du se mer av hans arbete kan du börja med det här Youtubeklippet; Borat kanske är lite mera yvig, men professorn är garanterat mer intressant för dom som vill lära sig mer om neuropsykologi och socialt fungerande.

Sammanfattningsvis - såhär använder du ögonkontakt på jobbet:

• Titta på folk när du ger dom beröm så får berömmet bättre effekt.

• Om du undviker att faktiskt titta på dina medarbetare när du kommunicerar med dem, så kommer de att bli illa till mods, och er relation kommer att försämras - det vill säga, du går miste om en viktig kanal för kommunikationen med dina medarbetare.

• Undviker du ögonkontakt så ökar sannolikheten för att medarbetare känner sig mindre uppskattade och motiverade att arbeta, och blir olyckliga på jobbet.

• Undviker du ögonkontakt så ökar också risken för att medarbetare blir förbannade på dig och tycker du är en dålig chef, fastän du egentligen vill dom väl.

Människor är nämligen ganska usla tankeläsare, i synnerhet när du inte hjälper dom på traven med ögonen.

Fast å andra sidan kan du signalera känslomässig kyla genom att se folk rakt i ögonen också...

...så använd dina förmågor med omsorg och omtanke, ok?

Smartast, rikast, och lyckligast? Om självskattningens fallgropar.

Till att börja med måste vi slå fast en sak; vi människor är riktigt usla på att jämföra oss själva med andra på ett någorlunda objektivt sätt (därav begreppet subjektivitet).

Det finns till och med en vetenskaplig term för varför människor som tänker mindre framgångsrikt
ofta överskattar sin tankeförmåga, medan riktiga smartisar ofta underskattar sin kapacitet; den så kallade Dunning-Kruger-effekten.

Ursprungsartikeln, med titeln "Unskilled and unaware of it..."  hittar du här.

Som en av upphovsmännen uttrycker det:
"The miscalibration of the incompetent stems from an error about the self, whereas the miscalibration of the highly competent stems from an error about others".

Ord och inga visor.

Fast felet som Dunning-Kruger-effekten beskriver är huvudsakligen relaterat till den inneboende tankeförmågan hos tänkaren själv.

Men det finns ju så många andra felkällor - exempelvis vår benägenhet att göra ensidigt relativa värderingar av oss själva.

Om du exempelvis hade åkt på en fiskeutflykt med Albert Einstein, Marie Curie och Stephen Hawking så hade du nog inte varit den skarpaste filékniven i sällskapet (ett rent hypotetiskt scenario, eftersom de två försnämnda är stendöda och Hawking knappast är nån storfiskare).

Du hade åtminstone inte varit smartast när det gäller partikelfysik, men du hade kanske kunnat klara en och annan uppgift på fiskebåten ändå. Poängen är att du (och kanske alla andra) hade jämfört dina förmågor med reskamraternas, och inte med den genomsnittliga förmågan bland alla som åker på fiskeutflykt.

Förekomsten av andra människor påverkar starkt vår bild av oss själva. Vilket för övrigt beskrivs på ett snyggt sätt i den så kallade Easterlin-paradoxen, som rör sambandet mellan lycka och inkomst för invånarna i ett land.

Många tänker nämligen att eftersom pengar är bra, så måste ju mycket pengar betyda mycket lycka.

Sveriges BNP från 1950 indikerar i så fall en lyckoökning på 370%

Men så enkelt är det inte; när man studerar sambandet mellan lycka och inkomst i ett land visar det sig i och för sig att människor med högre inkomst tenderar att vara lyckligare än människor med lägre inkomst - på gruppnivå.

Däremot finns inte heller någon större lyckoskillnad mellan rika och fattiga länder.

Inte heller ökar den totala lyckan hos ett lands befolkning i takt med att inkomsterna ökar.

Det verkar alltså som att inkomst är relaterat till lycka på vissa sätt, men inte på andra.

Några forskare kastar 2008 ett förklarande ljus över saken i tidskriften Journal of Economic Literature; den lyckomässiga värderingen av vår egen inkomst görs beroende av två olika faktorer, så länge vi har våra grundläggande behov tillfredsställda:

Bättre vara en stor fisk i en liten damm
än tvärtom?

Dels vår benägenhet till sociala jämförelser. Om du lever ett  hyfsat gott liv i villaområdet inser du kanske inte att du lider av akut BMW-brist förrän grannen köper sig en.

Detsamma gäller för övrigt för siffran i lönekuvertet; många människor är nöjda med sin inkomst tills dom får reda på att en kollega tjänar mer.

Då, plötsligt, blir dom jä*ligt underbetalda.

Därför kommer du alltid att bli glad om du
får mer av nånting trevligt än vad du du hade
innan.

Dels vår benägenhet till habituering. Habituering är en hörnsten i människans anpassningsförmåga, och handlar om att vi helt enkelt adapterar till förekomsten av ett visst stimuli, oavsett om det är bra eller ej.

Precis efter att vi upplever en positiv förändring brukar vi tycka att livet blivit alldeles storartat mycket bättre.

Exempelvis om vi precis gift oss, släppt vår första roman, provat en ny drog, eller fått lönepåslag.

MEN problemet är att ingen positiv förändring varar för evigt.

Vardagen tränger sig på, och lönen/kändisskapet/drogen/partnern är inte källa till samma sorts glädje efter 1000 dagar som i början.

Uttrycket "säg den lycka som varar" är verkligen befogat. För att uppleva förändringslyckan igen vill vi gärna ha mer av samma sak.

Och mänsklighetens benägenhet att äta mer kakor varje år - bildligt uttryckt - blir plötsligt mycket enkel att förstå (samt varför man inte bör ha samma förväntningar på livets lyckoutveckling som på kapacitetsutvecklingen i våra datorer).

Men om lycka och lönenivå är så undflyende fenomen, hur var det nu med smartheten - och exakt hur bra är vi på att bedöma vår egen intellektuella förmåga?

Hela artikeln hittar du här.

Tja, I en omfattande metastudie (alltså en bred genomgång av en massa tidigare forskning) fann forskarna Philipp Freund och Nadine Kastenatt att korrelationen mellan att själv gissa hur smart man är, och att få ett objektivt mått på sin problemlösningsförmåga med hjälp av ett test, var 0.33.

(bilden är en illustration av rxy=0.33)

Nu är 0.33 inte precis den statistiska motsvarigheten till Grannyran. Översatt till IQ-poäng kan du välja vilken punkt du vill på skalan nedan och ta ut svängarna med 14,16 poäng åt varje håll (se sidan femton i artikeln).

Detta förklarar ett och annat av utmaningarna när man använder begåvningstester och återkopplar testresultat.

Den psykometrikunnige kan konstatera att folk i allmänhet enligt studien hamnar ungefär en standardavvikelse fel när de skall gissa graden av sin egen smartness.

Och då har vi inte ens tagit med Dunning-Kruger-effekten; det är nog värre till vänster på skalan än till höger (och den politiska tolkningsmöjligheten i denna slutsats har inte med saken att göra).

När forskarna tittade närmare på faktorer som påverkade hur folk bedömde sin egen förmåga fann dom följande:

Och Bad kan vara bra, men
det visste vi ju redan

Folk är rätt dåliga på att uppskatta sin egen problemlösningsförmåga.

Fast det varierar lite beroende på vilken population man tillhör. Kvinnliga ickestudenter var bäst på självuppskattning med rekordet rxy=0,78, men flera mätningar med andra grupper landade på resultat kring noll.

Om specifika skalor eller jämförelsegrupper används så gör folk mer korrekta uppskattningar. 

Vardagsmotsvarigheten till detta är att det är enklare att veta vem som har ditt eget områdes dyraste BMW - och hur den ser ut - än att veta vem som har världens dyraste bil.

Folk gissar bättre gällande sin numeriska kapacitet än gällande sin verbala eller visuospatiala kapacitet. 

Anledningen är sannolikt att numerisk prestation är kvantitativ till sin karaktär - man fattar tidigt om man inte är bra på matte eftersom man räknar fel ofta, och mattelektionerna blir jobbiga och tråkiga. Man kan överleva längre med tron att man skall bli näste Horace Engdahl, bara man får rätt förutsättningar; språk och språkpedagogik är nämligen icke-normativt  (och därmed uteblir ofta den tydliga feedbacken på prestationen).

Folk gör riktigt dåliga självskattningar gällande förmågor dom har 

begränsade kunskaper om.

Exempelvis processing speed som bland annat mäts med tidsbegränsning av Ravens Advanced Matrices. Eller någon annan valfri förmåga som vi till vardags inte får så mycket feedback på.

Det är bättre att testa folks intellektuella kapacitet än att fråga dem om den,

 om man är i behov av ett tillförlitligt värde. 

Ett välnormerat begåvningstest där den enskilda mätningens medelfel är 0.9 träffar fel med knappt fem IQ-poäng, en tredjedel av självskattningen.

Vad kan vi då dra för allmänna slutsatser efter all denna input?

Tja, att tydliga och objektiva kriterier, och tydlig feedback, är bra när det gäller att utveckla de egna förmågorna, och kunskapen om vad man är bra på jämfört med andra människor.

Men också att vi är alldeles för upptagna med att titta på vad alla andra gör hela tiden, om vi nu vill leva ett gott liv eller förändra vårt situation till det bättre.

Det låter bekant på något sätt. Kanske det finns universella sanningar?