Du har kanske noterat att emotionell stabilitet är den starkaste prediktorn för arbetsprestation, vilket bloggen har tagit upp i ett tidigare inlägg (leta efter "Stay calm and carry on" i listan till höger).
Andra personlighetsdrag som korrelerar med arbetsframgång är samvetsgranhet och sympatiskhet - det vill säga om man är strukturerad och omtänksam.
Nu har en professor vid Northern Illinois University gjort en studie av hur människor sköter sina facebook-profiler och ställt den i relation till hur de klarar sina jobb. Föga förvånande visar det sig att den som är omtänksam , lugn, och strukturerad på facebook också visar sig vara det i verkligheten.
Det intressanta är att man kan hitta prediktiv validitet av dessa drag till och med genom att studera statusuppdateringar i sociala nätverk.
Som alltid är det läge att fundera på vilka framgångsbeteenden som är våra styrkor, och vilka vi kan utveckla ytterligare?
Och sedan försöka följa våra ideal - till och med på fejan.
I ett berömt experiment fick försökspersoner på en bild peka ut vilket av tre streck till höger som var lika långt som strecket till vänster (fortsätt läs, detta handlar inte om streck egentligen, utan om hur du anpassar dig till grupptryck).
Uppgiften är enkel, säger du kanske. Vem som helst kan ju se att det är alternativ A i bilden som stämmer.
Problemet är bara att när försökspersonen får besvara frågan i experimentet tillsammans med en mängd andra deltagare, så kommer försökspersonen att i allt större utsträckning välja samma alternativ som övriga deltagare, även om alternativet uppenbarligen är fel.
Vi tar det igen. Även om A är rätt, så kommer försökspersonen sannolikt att säga att alternativ B är identiskt med strecket till vänster,om alla andra säger det.
Titta på videon och lägg särskilt märke till ansiktsuttrycket hos försökspersonen som hör alla andra deltagare säga "1" eller "3", fast svaret uppenbarligen är "2".
Första gången ser han förvånad ut, därefter frustrerad, drar lite på munnen, ändrar intonation i förhållande till alla andra svarande - och går emot gruppens uppfattning.
Andra gången ser han ut att tänka efter - varpå han med neutralt tonfall väljer att följa gruppens uppfattning. Som är helt uppåt väggarna.
Backa nu bandet till när du som tjugoåring blev accepterad av en grupp som du gärna ville vara en del av.
Kanske hade du sökt dig till polisen, för att göra samhället till en bättre plats för oss alla.
Eller så var du en ung och utblottad pakistanier, inbjuden av en äldre man till att delta i ett seminarium om Sharia-lagar.
Eller så var du ung och arg, och på ditt första möte med kamraterna i nationalsocialistisk front.
Oavsett vilket var oddsen stora att du snabbt anammade de normer som var rådande i gruppen (om du inte lämnade den).
Om du är som de flesta andra av oss. Unga idealistiska poliser blir cyniska, vilsna ungdomar blir religiösa fanatiker, eller troende fascister.
Verkar det långsökt?
Solomon Asch genomförde experimentet på femtiotalet; och mer än ett halvt sekel har gått sedan dess. På senare år har man kunnat kartlägga vilka områden i hjärnan som är aktiva när man utsätts för grupptryck.
När man anpassar sig till gruppens uppfattning i experimentet så aktiveras de områden i hjärnan som är relaterade till perception - alltså vad vi till vardags skulle kalla uppfattningsförmåga. Eller i värsta fall (?) sunt förnuft.
Men när man istället vidhåller sin egen tolkning, oavsett vad gruppen säger, så aktiveras de områden i hjärnan som är kopplade till emotion, alltså känsla.
Det finns alltså en känslomässig kostnad förknippad med att stå upp för sina åsikter.
Dessutom visar forskningen på ett glasklart sätt att de flesta av oss är beredda att arrangera om verkligheten framför att stå för vår känslomässigt välgrundade övertygelse,bara vi får vara en del av ett större sammanhang.
Slutsats - eller managerial implications om du så vill:
Det finns en kostnad förknippad med att gå emot gruppens uppfattning, och kostnaden har en känslomässig laddning.
Sunt förnuft kan lika gärna handla om att undvika bråk och tycka som den stora majoriteten, även om åsikten i sig är fullständigt ologisk.
Att aktivt arbeta med värderingar är helt avgörande för att du skall ha en god företagskultur.
Och om du blir arg när någon säger emot dig i en gruppdiskussion är det läge att fundera på dina motiv.
Tänker du som resten av den grupp du tillhör för att det är bekvämt, eller har du din egen uppfattning?
Organisationsbloggen har just passerat fem tusen individuella läsare. Och eftersom temat är viktigt, och du orkat läsa ända hit, kan du kanske vara intresserad av lite extraläsning:
En mer otäck version av Asch's experiment har dramatiserats i filmen "The Wave" där skolungdomar lär sig förknippa lydnad, disciplin och styrka med social status. Se nedan.
Men glöm inte att den sociala dynamiken i sig är icke-normativ - gott och ont finns inte i gruppdynamiska processer, utan i vår värdering av dem. Man hade lika gärna kunnat vända på det hela. Och göra andra beteenden, och andra värderingar, till gruppnormer.
Läsare av organisationsbloggen har vid det här laget redan noterat kopplingen mellan individ, ledarskap, grupp, värderingar, och organisation.
Och visst är det läge att börja tänka själv, om man inte redan gör det?
Nu vet vi vad dom gör på banken efter tre... i synnerhet dom som haft en hård dag.
Nästan all kunskap du behöver finns tillgänglig.
Utmaningen är bara att hitta den och göra den praktiskt användbar. Vissa kallar det managerial implications.
Läs exempelvis om denna studie där forskarepåvisat att pengar faktiskt kan lindra upplevelsen av smärta.
Försökspersonerna fick i uppgift att manuellt räkna papperslappar. Saken var bara den att hälften av deltagarna faktiskt fick räkna sedlar; den andra halvan fick hantera vanliga pappersbitar.
Sen fick deltagarna doppa händerna i femtiogradigt vatten - så varmt att det gjorde ont. Har du en kaffeautomat på jobbet så är temperaturen på det som kommer ur den inte mycket högre.
Därefter fick samtliga deltagare ange hur mycket smärta det varma vattnet åsamkat dem.
Det visade sig att de deltagare som räknat pengar upplevde påtagligt mindre smärta än de som bara hanterat papper.
Slutsatsen? Jo, till och med sensoriska trauman kan reduceras av hanteringen av pengar.
Vad du har för nytta av att veta detta? Tja, att om du tycker att pengar är en världslig sak så har du uppenbarligen fel.
Och om du driver en verksamhet där individer hanterar pengar manuellt så är det verkligen läge att minimera all hantering där folk faktiskt rör vid stålarna - på så sätt minskar du både risken för svinn och ökar dina medarbetares förutsättningar att göra ett bra jobb.
Och det är väl inte så illa?
Läs gärna mer om managerial implications, exempelvis gör organisationsbloggen ytterligare en utflykt till Netsurveys gästblogg där nya läsare kan läsa om konsten att bygga ett varumärke med hjälp av sina medarbetare.
Boken är bra, så den bör läsas. Fast Wests forskning handlar i ärlighetens namn om kreativitet och arbetsglädje, inte om kärlek.
Kan man dock acceptera reduktionen av kärlek till ren sexualitet finns en hel del komiska fynd att göra; som denna amerikanska studie där man konstaterar en tydlig korrelation mellan sexuell aktivitet och begåvningsnivå i en studie gjort på amerikanska tonåringar.
Nu kanske du tänker att dom smartaste får ligga mest.
Kurvlinjärt samband, längst till höger.
Men ack nej. Medelbegåvade kids börjar tidigare med sexuell aktivitet, och gör det oftare (här föreligger ett kurvlinjärt samband mellan begåvning och koital frekvens - lågbegåvade och högbegåvade ungdomar tillbringar mycket tid hemma, medan medelbegåvade kids är ute i sina bilar och, ja ni vet, för ni har sett Grease).
När vi nu omvärderat begåvning samt begrundat vår egen tonårstid kan vi lämna den amerikanska spetsforskningen därhän. Låt oss titta på några rön med koppling till organisation och prestation, vilket ju som bekant är så mycket mer spännande än sex.
En forskare som heter Francesco Alberoni* har nämligen beskrivit kärleken på ett sätt som gör att vi lätt kan förstå hur den utmanar våra relationer på jobbet:
"At a certain point in their lives, two people begin to undergo a change; they are suddenly willing to detach themselves from their previous love objects and relationships in order to create their own private community of two. This entails their entering into the fluid and highly creative ignition phase (or nascent state) of love, wherein they identify totally with each other and tend to fuse together. In such a way, they start to constitute an “us”—a tiny collectivity highly charged with solidarity... "
Notera kopplingen till kreativitet, by the way. Sällan är man så fri, kapabel, och oberoende som när man är nykär. Bistert nog illustrerar beskrivningen också det dilemma som många nykära par möter om dom samtidigt befinner sig i relationen chef-medarbetare.
Från att ha tillhört två olika organisatoriska nivåer, med skilda lojaliteter och informationsunderlag, smälter det förälskade paret så att säga ihop. Tillsammans har dom alla möjligheter om dom bara kopplar loss sina gamla relationer och väljer varandra.
Konsekvenserna är givna; av lojalitetsskäl delar den ena halvan allt det viktiga med den andra - och plötsligt så vet medarbetaren/partnern mer än vissa chefer på andra avdelningar.
Sånt är svårt/tråkigt att hålla tyst med i fikarummet. Man hamnar utanför.
Eller så berättar den ena halvan inte om allt det viktiga för den andra - vilket kan leda till tvivel, tvehågsenhet, och en trilskande partner som undrar varför man helt plötsligt har en massa hemligheter för varandra om det nu är riktig kärlek och allt.
Oavsett vilken av ovanstående två alternativ som paret väljer så är det detsamma i omgivningens ögon - eftersom medarbetarna runt omkring inte vet vad kärleksparet delar och inte.
Många är de som efter att ha blivit ihop med chefen kommit fram till att det plötsligt är ganska ensamt på jobbet, fast man har precis samma kollegor som innan. En tråkig situation som är svår att rå på med annat än förflyttning.
Men bortsett från just chefs-medarbetarrelationen så finns det inga anledningar till att hålla igen med kärlek på jobbet. Lyssna bara på Alberonis beskrivning av kärlekens potential för de som möter den tllsammans:
"The liberated energy of love is transformed back into structures—a new home, new friends, and a new conception of life and the world."
Man kan bli kär, bara av att läsa det.
Kanske läge att gå ut på lunchen och köpa en ros till ditt hjärtas utvalda?
*Ja, Alberoni är italienare och det är komiskt att amerikanerna i denna bloggpost forskar på sex och italienaren forskar på amore
Eller om vi vänder på steken; låt oss säga att du är intresserad av att köpa något av ovanstående. Då har du tre variabler att ta ställning till - och du kan aldrig prioritera mer än två av dem.
"Lost time is never found again" (Benjamin Franklin).
Den första variabeln är TID. Byggprojekt skall vara korta - kulturprojekt skall vara långa. Ett mer långtgående kulturprojekt än något annat kommer att ha en uppsida i varje upphandling (i det aktuella fallet höll man ut i i tre (!) månader).
Kvalitetskost?
Den andra variabeln är PRIS. Kan du pressa priset i förhållande till din konkurrent så väljer alla förhoppningsfulla (och högt belånade) barnfamiljer att köpa ditt modulhus. Allt medan din konkurrent köper virke till överpris och kör omkring i dyra firmabilar. Och undrar varför lönsamheten uteblir, trots omsättningen.
Den tredje variabeln är KVALITET. Om du ser till att din hot dog är godare än alla andras - kanske tack vare din hemgjorda mayo, och det delikata nyrostade brödet - så kommer folk att vallfärda till just din korvlåda.
Men nu kommer vi till projekttriangelns järnlag:
Av ovanstående tre områden kan du aldrig prioritera mer än två i taget.
Att på bästa tid göra något till ett lågt pris, med toppkvalitet är nämligen teoretiskt omöjligt.
Man måste helt enkelt göra avkall på något. Någonstans, på något sätt, uppstår alltid en kostnad som någon måste hantera.
En kostnad i tid, pris, eller kvalitet. Och den som får ta kostnaden kan vara säljaren... eller köparen.
Snabbt och bra blir dyrt,
billigt och bra tar tid,
billigt och snabbt blir dåligt.
Stackars skattebetalare, om det gäller havererade politiska projekt.
Och stackars förhoppningsfulla barnfamiljer, om det gäller fuskbyggen (men lyckliga teveproducenter som kan göra prima underhållning av hela spektaklet).
Vad har du för nytta av att veta ovanstående? Jo, om du befinner dig i en leverantörsroll, oavsett vad det är du skall utföra, så tjänar du på att ha klargjort dina prioriteringar avseende tid, pris, och kvalitet.
Aldrig alla tre samtidigt. I värsta fall blir det dyrt, dåligt, och försenat.
Och minst lika viktigt: om du är beställare av projekt, se till att din leverantör har klara prioriteringar. En leverantör som lovar billigt guld och gröna skogar, med leverans redan imorgon, har inte gjort sin hemläxa.
Men det är DU som kommer att få ta smällen när leverantören upptäcker att det inte är möjligt att leverera i enlighet med drömscenariot.
Och som vi alla vet gör sig sådana smällar bättre i Byggfällan än i vår egen plånbok.
Du har kanske noterat att emotionell stabilitet är den starkaste prediktorn för arbetsprestation, vilket bloggen har tagit upp i ett tidigare inlägg (leta efter "Stay calm and carry on" i listan till höger).
