Den demoniske chefens "vinst" med att vara elak mot dom elaka

Om det villkorade värdet av snällhet samt spelplanens betydelse.

Om man tar emot HBR's nyhetsbrev the Morning Advantage så kan man idag bland annat läsa en newsflash från Stanford Graduate School of Business: Why Nice Guys Don't Always Make It to the Top.

Slutsatsen av studien är att en ledare gärna under vissa förutsättningar kan tjäna på att vara snäll och självuppoffrande, men att dominans är ett viktigare drag när det gäller att klara sig i en hård och konkurrensutsatt miljö.

I ett experiment lät man grupper välja vem som ansågs mest lämpad att leda gruppen i en simulerad konkurrensutsatt miljö - där det fanns andra grupper (outgroups) som tävlade på marknaden.

Man undersökte två egenskaper; osjälviskhet/generositet och dominans.

Den strategi som fungerade sämst när det gällde att skaffa sig ledarstatus i gruppen var generell osjälviskhet. Att vara generös mot alla, oavsett om de tillhörde den egna gruppen eller en konkurrerande grupp, ansågs visserligen vara en trevlig egenskap men inget som gav ledarstatus.

Den näst bästa strategin för att skaffa sig ledarstatus var att vara osjälvisk i förhållande till sin egen grupp, men dominant och konkurrensorienterad i förhållande till övriga grupper.

Men: de individer som som utsatte företrädare för andra grupper för omotiverade påhopp och elakheter tappade i förtroende (admiration) hos den egna gruppen. Det intressanta är att dessa individer oftast blev valda till gruppledare, även om de betedde sig som sk*tstövlar i största allmänhet.

Slutsatsen från forskningsprojektet vid Stanford är alltså att det faktiskt kan löna sig att vara en elak rackare om man vill bli vald till ledare i en konkurrensutsatt miljö.

Medan det gynnar karriären att vara snäll och omtänksam i en miljö som inte är så konkurrensinriktad.

Det är tunga nyheter såhär på torsdagskvällen. Även bortsett från att det komplicerar tillvaron för oss ledarskapskonsulter  (Vilken är kundens organisation? Pratar vi bank eller barnsjukhus?).

Det är nästan så att man kan överväga att misstänkliggöra alltihop genom att använda guilt by association och referera till ett annat ökänt Stanford-experiment vars etiska standard kritiserats i efterhand.

Men det vore ju ganska trångsynt. Hellre då referera till Bamse och säga att "Bättre vara snäll än stark". Fast Bamse håller ju inte riktigt den akademiska standard som krävs när man skall förhålla sig till innehållet i en studie från Stanford Graduate School of Business.

Så hur skall man resonera om man vill bemöta den som hävdar att det är dumt att vara snäll om man vill göra karriär?

Låt oss använda ett exempel från spelteori. I experimentet ovan har Stanfordforskarna skapat en situation som motsvarar konceptet fångarnas dilemma. Det är en konstruktion som förklarar varför samarbete mellan två parter gällande gemensamma resurser alltid ger den största totala avkastningen från dessa resurser.

Om en part försöker lura den andra ger detta en vinst på så sätt att den som lyckas med sitt rävspel får en relativt sett större avkastning än motståndaren. Den totala avkastningen från de gemensamma resurserna är dock lägre än om man samarbetar.

Jag vet, det låter krångligt, men kolla länken så blir det tydligare.

I Stanford-experimentet utesluter man alternativet gemensamma spelregler genom att skapa förekomsten av ingroup (vi goda) och outgroup (dom onda).

Är det fortfarande oklart? Låt oss överföra det till politiken - eller till den undre världen för den delen. Under vissa förutsättningar har ledare goda förutsättningar att göra karriär om de bara kritiserar motståndaren tillräckligt. Aggressivitet och dominans är ledarbeteenden som belönas i en hårt politiskt klimat (och hos Hells Angels). Även ren tyranni kan bli en ledarskapsegenskap i en tillräckligt hård miljö.

Stalin var alltså i någon mån ett rationellt val för det "fredsälskande ryska folket". I den allmänna konkursen, så att säga.

Men i politiska miljöer där man anammar gemensamma spelregler, och inte demoniserar sin motståndare, fungerar ett konstruktivt ledarskap bättre.

Visst är det spännande? Det torde nämligen innebära att det är upp till oss att välja vilka grundläggande förutsättningar som bör styra våra organisationer; ledarskapet får vi mer eller mindre på köpet.

Och som ledare bidrar du till att sätta spelreglerna för din marknad - om du går "down and dirty" så blir marknaden därefter. Och du får medarbetare som värderar aggressivitet högre än respekt för andra, samtidigt som den totala avkastningen blir sämre än om man följer gemensamma spelregler och respekterar sina konkurrenter.

Fast det hade vi nog redan på känn - även utan input från Stanford, Bamse, och Stalin.