torsdag 10 november 2011

In search of... Worthlessness?


Om management by exception och att anstränga sig för att inte vara sämst. 

Sveriges Radio har gjort en granskning av i vilken omfattning som Migrationsdomstolarna genomför muntlig förhandling med ensamkommande flyktningbarn. Kontentan är att man har mätt upp tydliga skillnader gällande i vilken omfattning man genomför muntlig förhandling i respektive domstol och därefter ställt företrädare för den myndighet som genomförde minst antal muntliga intervjuer till svars.

Organisationsbloggen fokuserar emellertid ledarskaps- och organisationsfrågor, så i vanlig ordning lämnar vi politik och juridik därhän. Men principen bakom granskningen är ett stort problem - om chefer och medarbetare agerar på den.

Så: vad händer på ett lokalkontor som utpekas som "sämst" i hela koncernen, oavsett om det är en offentlig eller privat verksamhet?

Den första reaktionen hos ledningen är sannolikt att försöka ta sig bort från jumboplatsen. Men eftersom granskningen inte alltid anger vad som faktiskt är önskvärt, endast vad som är sämst, så ges inga ledtrådar avseende vad som är önskvärt beteende. Bara att någonting är dåligt.

I managementsammanhang kallas förhållningssättet för management by exception och är en utmärkt kvalitetssäkringsprincip – om man skall tillverka prylar. Men som ledarskapsfilosofi, för att utveckla människors prestationer, är konceptet inget att skriva hem om. Även om det ofta är en bekväm väg att gå när man har processer som genererar väldigt mycket data (som vårt rättsväsende).

Det är ungefär lika listigt som att alltid sätta en dumstrut på den skolelev som har minst antal rätt på provet, och sedan be vederbörande beskriva hur han skall ta sig uppåt i rankinglistan. Bortsett från att eleven i fråga nog inte har det så kul så kommer även hans klasskamrater att ägna huvuddelen av sin energi åt att undvika dumstruten, istället för att försöka bli så bra som möjligt.

Om man sedan gör som nyhetsmakarna i exemplet ovan - plockar fram en anekdotisk incident som får representera hela den statistiska bearbetningen, och ber den anklagade förklara varför han skrev så uselt på provet - då vågar jag lova att vår tänkta skolelev lämnar skolan och aldrig mer vill komma tillbaks.

Att agera enbart på att någon pekar ut fel är alltså en ohållbar grund för utveckling oavsett vilket sammanhang man befinner sig i. Hemligheten ligger istället i att de istället försöker hitta de kriterier som kännetecknar den mest framgångsrika tillämpningen.

För den som är intresserad av akademisk fördjupning inom ämnet rekommenderas exempelvis Dekker och Woods artikel To Intervene or not to Intervene: The Dilemma of Management by Exception där man diskuterar svårigheten med att som chef ingripa i rätt tid när man skall leta fel i en processtyrd verksamhet (flygledning).

Hur skall man göra istället då? I just det här fallet du göra precis tvärt om - leta efter goda exempel på vad du vill åstadkomma. Du kan också titta närmare på managemenklassikern ”In search of excellence”, av Peters och Waterman (läs sammanfattningen och bedöm själv).

Själv misstänker jag att bara titeln har bidragit till dess framgång, den beskriver ju faktiskt raka motsatsen till att börja leta fel.
Så till nästa gång – akta dig för dumstrutarna. Dom har aldrig hjälpt någon!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Artiklar frukostseminarium Gbg 26 nov

Artiklar från frukostseminarium i Göteborg 26 September - klicka här