Smarta personers misstag, del två: urval och utveckling

Om att välja den smarta definitionen av begåvning.

Begreppen begåvning och intelligens väcker en påtaglig debattlust hos många - eftersom alla har en egen uppfattning om hur det förhåller sig med vad det nu är man pratar om. Definitionen av begåvning är kort sagt subjektiv.

Men inte bara det; olika begåvningstester mäter nämligen i viss mån olika saker. Vissa tester som används i kliniska utredningssammanhang mäter en viss definition av begåvning, medan andra som används i urvals- och utvecklingssammanhang i viss mån mäter andra förmågor.

Ytterligare några begåvningskoncept går inte att mäta överhuvudtaget, men fyller ändå en funktion.

Det säger sig självt att detta komplicerar tillvaron för den som vill reda ut hur det förhåller sig. Ofta väljer folk att "tro" på den definition som passar deras egna syften bäst (och vem kan klandra dem för det?). Därför finns bland annat en skolbildning inom pedagogisk verksamhet som hyllar Howard Gardners begåvningsmodell med multipla och utvecklingsbara intelligenser (länk till hans webbsida).

Ett annat läger består av hårdföra psykometriker (Sentida ättlingar till Spearman och Thurstone) som anser att Gardners tankar är ovetenskapliga. Kritiken grundar sig huvudsakligen i att det inte går att mäta Gardners förmågor på ett tillförlitligt sätt. Och vad gäller ren tillförlitlighet i mätningen så vinner psykometriska begåvningsmodeller lätt över dynamiska dito. På walkover, till och med.

Eller för att citera min gamle psykometrilärare: "Allt som finns, finns i en viss mängd. Och finns det i en viss mängd så går det att mäta. Frågan är bara hur.".

Personligen brukar jag hävda att urval och utveckling av individer handlar om  två helt olika utgångspunkter.
  
Vid urval måste man vara elitist. Oavsett vilka kriterier man väljer att sätta upp i sitt urval - om det nu handlar om att hoppa högst, arbeta snabbast, eller vara mest snäll mot små barn - så innebär det att man väljer att rangordna människors förmågor i förhållande till de uppgifter man vill ha utförda. Och därmed måste man rangordna sökande till en tjänst (och lämna negativa besked till alla utom en). Psykometriska modeller passar fint här.

Vid utveckling måste man vara humanist. Enskilda individer i ens verksamhet har styrkor och utvecklingsområden, där det ena området (med lite tur) kompenserar för det andra. Dom är ju redan anställda; att rangordna dem i förhållande till en enskild egenskap, som dessutom inte går att påverka i någon större omfattning, kan i utvecklingssammanhang göra mer skada än nytta. Här blir det istället intressant att hitta förmågor som går att utveckla. Hellre Gardner än Spearman, med andra ord.

Vilken begåvningsdefinition passar dina syften bäst? Fundera på det, eftersom det kommer att påverka ditt val av metod och hur du förhåller dig till de människor du möter i ditt jobb.


Och ha en trevlig måndag!