Den smarta personens misstag

Om självöverskattning, manipulation, och verklig prestation.

Jag har gjort mer än tre tusen återkopplingar på begåvningstest som sökande genomfört vid urvalsprocesser. Sammantaget tio års erfarenhet från urval till en mängd organisationer i privat och offentlig sektor.

Det är inte precis en erfarenhet som automatiskt gör en till festens mittpunkt. Men ändå.

I kombination med lika många års undervisning i psykometri vid Lunds Universitet har dom där tre tusen testningarna givit mig många tillfällen att reflektera över vad det nu är man mäter när man mäter begåvning.

Jag har exempelvis träffat på många exempel på den så kallade Downing-effekten; som beskriver varför begåvade personer tenderar att underskatta sina intellektuella förmågor (eftersom dom märker att dom inte kan förstå allt). Men även motsatsen; lågpresterande personer som tror att dom har alla rätt (eftersom dom inte förstår vad dom inte förstår).

Återkopplingen blir mest utmanande i det senare fallet.

Jag har också stött på det som Downings kollega Furnham och hans kollegor konstaterat i denna studie; nämligen att män är benägna att överskatta sin uppmätta intellektuella förmåga med fem procent, medan kvinnorna i studien underskattade sin förmåga i motsvarande omfattning.

Båda beteendena är ganska ogenomtänkta om du frågar mig. Men intressanta.

Det där med vad man tror om sig prestera är ofta mer intressant än den faktiska prestationen på ett IQ-test, tycker jag. Självupplevd förmåga hänger ju ihop med självbild (det är därför som socialpsykologer oftast är mer intresserade av dessa frågor än vad psykometriker är).

Och självbilden har man ju med sig överallt, inte bara när man skall göra begåvningstest.
 
En intressant kategori människor, smarta eller ej, är dom som systematiskt går omkring och överskattar sin egen förmåga - samtidigt som dom underskattar sin omgivning.

Att dom gör det kan bero på att dom haft det relativt lätt jämfört med andra, ungefär som att "stjärnan" i korplaget är beroende av att de andra spelarna spelar dåligt för att verka bra. En stor fisk i en liten damm, så att säga.

Men självöverskattning kan också bero på att individen inte fått tydlig och konstruktiv feedback på sina prestationer. Om individens omgivning jublat och gjort vågen så snart vederbörande lyckats krita ner en krumelur på ett papper så utvecklas synen på den egna prestationen inte på bästa sätt (och den verkliga inlärningspotentialen påverkas negativt).

Vissa självöverskattande människor har blivit bra på att använda sina manipulativa förmågor. De har av olika anledningar lärt sig "smarta knep" i förhållande till sin omgivning, vilket givit dom en kortsiktig vinst utan att behöva ta ansvar för de långsiktiga kostnaderna med bedrägligt beteende.

Dessa figurer kan vara ganska svåra att jobba med. Om man anser att man framgångsrikt kan lura varenda kotte så brukar självkänslan åka i höjden, även om den knappast är verklighetsförankrad. Vill man ha exempel på ovanstående så kan man titta fejkdoktorn bakom Fermentas uppgång och fall (ett tjugofem år gammalt case, men illustrativt). Eller på Enron-killarna (det är glest med kvinnor i denna kategori, vilket är i enlighet med Furnhams fynd).

En lustig sak med dom manipulativa är att dom ofta tycker att deras beteende är försvarligt (och dom själva är smarta) eftersom andra människor är dumma - ungefär som biltjuven som tycker att lyxbilsägaren får skylla sig själv om bilen blir stulen när han inte låser den ordentligt.

Fast det brukar inte hålla i längden. Den manipulativa typen brukar förr eller senare göra sig omöjlig i sin organisation eftersom deras beteenden blir både bedrägliga och odrägliga (vilket som nu först blir ett problem för deras kollegor). Och det är ju inte speciellt begåvat.

Men hur är det egentligen: Stämmer det verkligen att personer med höga resultat på begåvningstester begår färre kognitiva misstag?

Den frågan tar i itu med i nästa inlägg.

Ha en mycket bra fredag!