Tidningen Chef rapporterar idag om en intressant studie. Previa har undersökt attityden till det egna jobbet hos 55.000 anställda i Sverige och funnit att tillståndet kan betecknas som gott (även om vi inte känner till hur fördelningen ser ut mellan olika branscher och samhällssektorer). Nio av tio trivs med sitt jobb enligt studien, och bara en procent vantrivs.
Utmärkta siffror får man säga – frågan är om vi kan koppla på ytterligare kunskap kring prestation och välbefinnande, baserat på vår frågeställning om oroliga medarbetare från förra inlägget?
Givetvis kan vi det!
Två schweiziska forskare – Bettina Wiese och Alexandra Freund – har publicerat en studie med den passande titeln ”Goal progress makes one happy, or does it? ”*.
Notera att frågeställningen gäller arbetstillfredsställelse i relation till prestation. Att bara fråga om folk trivs på jobbet säger ju inget om huruvida dom faktiskt bidrar till verksamheten. Och om man nu till äventyrs är arbetsgivare (eller kollega) så har man ju ett visst intresse även av denna aspekt.
Wiese och Freund har dessutom tittat specifikt på yngre (28-39 år) ”professionals”, det vill säga akademiker och specialister. Dom har kommit fram till följande:
Välbefinnande är delvis en personlighetsmässig komponent. Trivs man utmärkt på jobbet så tenderar man alltså i större omfattning än genomsnittspersonen att trivas med livet i största allmänhet.
Lätt tillspetsat kan man alltså konstatera att denna kategori människor har förutsättningar att relativt sett trivas bättre än genomsnittet, även om de skulle råka vara skeppsbrutna på en öde ö. Låter som en skön förmåga att ha.
Dessutom är det så att graden av utmaning i målsättningarna påverkar välbefinnandet i störst omfattning. Svåra (men uppnåeliga) mål är det mest önskvärda – precis som våra vänner Latham och Locke konstaterade gällande motivationsaspekten.
Att överhuvudtaget engarera sig i personliga mål ger positiva effekter och resulterar i större välbefinnande (detta vet förstås varenda ungdomstränare, och varje psykolog som arbetar med korttidsterapier... och en massa andra människor).
Det fina med att engagera sig i personliga mål är att det är att det fungerar i snart sagt varje sammanhang – man blir i viss mån glad och nöjd bara av att ha dem. Och det gäller allt ifrån att skaffa en stegräknare och föresätta sig att gå ett visst antal steg varje dag, till att skriva en doktorsavhandling under flera års tid.
Målen skall i optimalfallet ha koppling till både individuella ambitioner, individuell kapacitet, och de värderingar som finns i individens miljö.
Det är något att tänka på – vilka målsättningar är rimliga att sätta för medarbetarna i din arbetsgrupp? Hur är målen satta idag? Finns det någon som har högre eller lägre kapacitet och ambitioner – och hur kan dessa tas tillvara på bästa sätt?
En sak till hinner vi med från Wiese och Freunds rapport: hur måluppfyllelse i det privata och professionella sammanhanget påverkar varandra.
Det visar sig nämligen att glädjen över att nå sina professionella mål var påtagligt större om man kände otillfredsställelse med sin privata situation.
Inget fel i det, men det betyder också att medarbetare som lägger allt krut på att lyckas på jobbet har en större känslighet för professionella misslyckanden, i förhållande till de som upprätthåller en balans mellan privata och professionella mål.
Fast det hade vi nog på känn, eller hur?
*Journal of Occupational and Organizational Psychology (2005), 78, 287–304
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar