Tja, till att börja med blandar vi ihop etiketten "sjuk" med definitionen "ovanlig".
Och i förra inlägget försökte vi få koll på hur sjuka folk är på jobbet, så det lämnar vi därhän.
Men även normalitet är en komplicerad sak, och man behöver bara titta på nedanstående videoklipp för att förstå hur stark påverkan gruppen har över enskilda individers uppfattning om saker och ting:
Vi verkar vara ungefär lika oberoende av vår omgivning, som den grekiska staten är i förhållande till sina långivare.
 |
| Lite självdistans har aldrig skadat nån. |
Att vara grandiost självupptagen utan egentlig grund har enligt vissa blivit lika vanligt som att lämna in självdeklarationen, inte minst med tanke på alla dessa bloggare vars livs- och yrkesbetraktelser presenteras i en ändlös lit-de-parade.
Under en fas av förberedelserna av DSM 5 funderade man på om man inte kunde knäcka den nöten genom att helt enkelt plocka bort diagnosen - men i slutändan bestämde man sig för att behålla den. Det var ganska bra kan man tycka, eftersom diagnoser verkligen fyller en funktion när åkommorna bakom dem blir ett problem och behöver medicinsk behandling.
Annars bidrar dom kanske inte så mycket, annat än till att krydda diskussionerna kring fikabordet på lunchen, eller när man skall snacka sk*t om sin konstige granne (om vi nu utgår från att man har en sådan).
I tidigare versioner av DSM (från vilka bland annat vi hämtat begrepp som psykopat, narcissist, och paraniod) har man utgått från en typ-orienterad sortering med tio sorters personlighetsstörningar (du som vill läsa om hur DSM 5 ser ut i förhållande till DSM IV kan titta på denna översikt från American Psychiatric Association).
Dessa tio har nu reducerats till sex olika diagnoser. Dessutom har en trait-baserad diagnos tillkommit - det vill säga, man öppnar upp för en diagnostik som inriktar sig på beteendena i sig, istället för på personen som utövar dem.
 |
| Har du sett den klistrad på utgången i din ICA-butik? Det är en intervallskala - som sträcker sig mellan 160 och 190 centimeter. Eftersom det är i det intervallet som de flesta banditer befinner sig längdmässigt. Och den är mycket bättre än nominalskalan "lång" eller "kort". |
Även de övriga sex diagnoserna innehåller nu en mera nyanserad metodik för att bedöma grad av problematik, istället för att kategorisera en person som sjuk eller frisk. Här kan du se ett av förarbetena där grad av problematik bedöms med en ordinalskala, istället för om olika problem förekommer eller ej, enligt en så kallad nominalskala.
Och det är väldigt bra. Träffsäkerheten i en kategorisering blir nämligen bättre ju mer nyanserad skalan är - ett mindre lyckat exempel är Filip och Fredriks nominalskala bra eller an*s.
Och man du tycker att den skalan är dum och barnslig (vilket man ju kan tycka), så kan man fundera på hur bra (på en skala?) det är att kräva folk på enkla och tydliga svar gällande om något är bra eller dålig, eller om dom är för eller emot något - en form av ställningstagande som ofta forceras fram i olika debattprogram och i politik...
...och kring fikabordet på jobbet.
Risken är ju att vi får politiska och arbetsrelaterade beslut som är lika nyanserade som Filip och Fredriks underhållningsprogram.
Vilka i och för sig inte saknar underhållsvärde, men kan vara behäftade med vissa brister om man använder dom som modell för att förstå den grupp, organisation, och det samhälle man lever och verkar i.
Sammantaget pekar alltså allt på att man tjänar på att tänka mer själv och inte låta sig påverkas allt för mycket av grupptryck, samt att man skall vara mycket försiktig med att använda enkla kategoriska förklaringar - eller diagnoser - för att förklara sina arbetskamraters beteenden.
Risken är ju annars att ens åsikter i slutändan möjligen har ett visst underhållningsvärde, men inget annat.
Och det är ju inte så bra.
Om man nu inte är bloggare eller TV-kändis, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar