Hur sjuka är folk egentligen?

Kom håg att det inte är samma sak att ägna sig åt antisociala beteenden som att ha en antisocial personlighetsstörning.

Min chef/medarbetare är jobbig.
Bäst att boka tid hos doktor

Och eftersom definitonen av avvikande beteende förändras i takt med att samhällets beteenden och normer förändras i övrigt, så är det som ansågs vara patologiskt för tjugo år sedan inte nödvändigtvis patologiskt idag.

I dagarna tas en uppdaterad variant av DSM, "Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders" i bruk - och där har flera av personlighetsstörningsdiagnoserna försvunnit i förhållande till förra utgåvan.

Vill du se en jämförelse mellan gamla och nya kriterielistan hittar du den här.

Det är dessutom så att du om du till äventyrs skulle försöka bli diagnosticerad med en personlighetsstörning måste uppfylla en viss mängd beteendekriterier (detsamma gäller för övrigt om du skulle vilja diagnosticera din jobbige chef eller dina påfrestande medarbetare).

På baksidan av denna tavla har någon
skrivit  "Detta måste ha målats av en galning".
Hur det nu än var med den saken lyckades Munch
i alla fall vara en skicklig konstnär samtidigt.

Om en person bara uppfyller några av kriterierna så är inte personen "sjuk", i kliniska termer. Även om vederbörandes beteende kan orsaka både dig själv och din omgivning visst obehag och extraarbete.

Lite skillnad mot att bryta benet och få det gipsat hos doktorn, alltså.

Samtidigt har DSM haft en bitvis mycket stor påverkan på benägenheten att diagnosticera folk med den ena eller andra åkomman - med mer eller mindre god träffsäkerhet.

En av hjärnorna bakom den fjärde upplagan av DSM anser till och med att den har bidragit till allvarlig överdiagnostik av autism, adhd, och bipolär sjukdom hos barn.

Men det finns fler faktorer som påverkar vår benägenhet att diagnosticera mer eller mindre normala beteenden: exempelvis det som kallas disease mongering.

Det innebär att icke-kliniska yrkesgrupper samt privatpersoner passivt eller aktivt påverkas av klinisk forskning och läkemedelsindustri till betrakta tidigare normala företeelser som kliniskt problematiska.

Exempel på detta är hur "normala" varianter av ångest och depression samt koncentrationsstörningar kommit att betecknas som kliniskt problematiska, eftersom det finns en klinisk terapi för dem (även om åkommorna självklart också förekommer i patologisk omfattning).

Ett gäng glada fyrtioåringar, strax
innan dom läste Viagra-materialet.

Har du förresten hört talas om Viagra?

Såklart har du det.  Och enligt tillverkaren så kvalificerar sig hälften av alla män över 40 för behandling.

Från och med nu vet du att nån har bestämt sig för att sjukdomsförklara hälften av alla snubbar födda innan -73.

Ännu en sak för oss sjuttiotvåor att oroa oss för, alltså.

Inte för att det är ett organisationsrelaterat fenomen, but you know, I'm making a point here. Och man får ge dom cred för att dom är duktiga på att skapa en marknad.

Du som är intresserad av forskning kring disease mongering kan titta närmare på denna artikelsamling från PLOS; en organisation med tunga medicinska namn från bland annat Stanford och Berkeley bland grundarna.

Och om du vill komplettera med ett etnologiskt perspektiv rekommenderas du att titta närmare på denna utmärkta artikel om etnologiprofessorn Karin Johannisons forskning på temat - Johannison resonerar kring hur vanlig normal nedstämdhet ibland ses som klinisk depression i vårt samhälle, och behandlas därefter.

Ett annat tema med koppling till diagnostik av vardagsbeteenden är användandet av beteckningen -fobi i samband med olika sorters fördomar. Teologidoktoranden Josef Edebol skriver om ämnet i detta intressanta inlägg.

Än så länge kallar vi inte ungar som slåss i sandlådan för
psykopater. Lyckligtvis. Men det betyder inte att beteendet
i sig är ok att ägna sig åt.

Kliniskt sett sorteras fobier under ångeststyndrom: "En viktig del i diagnosen är också att personen försöker undvika situationen eller objektet som ger upphov till rädslan så långt det är möjligt, och att när undvikandet av ett eller annat skäl förhindras så uthärdas situationen under intensiv ångest. När det handlar om vuxna individer ska personen också ha insikt om att rädslan är överdriven eller orimlig."^[2]

Fördomsfulla våldsverkare uppfyller alltså knappast fobi-kriterierna, även om dom möjligen kan kvalificera sig för någon annan diagnos (och eventuellt ett rejält fängelsestraff).

Avslutningsvis kan vi konstatera att användandet av en klinisk beteckning liksom adderar extra kraft och krydda till våra annars ganska så personliga åsikter om folk (och fä).

Att säga "Han är psykopat" låter liksom lite vassare än att säga "Jag tycker att han är egoistisk, taskig och orättvis [mot mig?]".

Hur var det nu igen; tycker du att beteendet proffsboxning är
medicinskt ok? Olika samhällen tycker olika i den frågan.

Nåväl. Vi kan alltså konstatera att samhället - och därmed människor i organisationer - påverkas i sin uppfattning om vad som är "normalt" respektive "sjukt", i takt med att samhället och den kliniska forskningen utvecklas och förändras.

Men att det sällan hjälper att sätta diagnoser på folk i din omgivning om du liksom jag huvudsakligen jobbar med alldeles vanliga människor, som ibland gör ovanliga saker.

Jag har nämligen ännu aldrig träffat någon som uppskattar att bli sjukförklarad  - rätt eller fel - när man  bara försöker göra sitt jobb på bästa sätt.

Och det vill nästan alla människor, åtminstone sett från deras eget perspektiv.