Är man psykopat om man blir riktigt förbannad?

De Niro i Cape Fear.
Aggressiv som f-n. Utmärkt psykopatgestaltning.

I ett tidigare inlägg konstaterade vi att det finns state-dependent aggressivitet - det vill säga ilska som är ett resultat av en specifik händelse eller annat stimuli som trycker igång folk - och så finns det trait-dependent aggressivitet, som är mer kopplad till folks inneboende personlighet.

Det vill säga, folk som har en stor mängd trait-dependent aggressivitet är mer benägna än andra människor att gå omkring och vara förbannade över idiotiska påfund i världen i största allmänhet, oberoende av vad omgivningen gör just där och då.

Dom är ilskna, helt enkelt.

Däremot är det inte riktigt schysst att kalla dom personlighetsstörda.

Det är en annan historia med dom som blir intensivt ilskna av andra, mindre uppenbara skäl. Dom kan till och med bli asförbannande av skäl du inte alls förstår, även om dom är lugna och fina i andra lägen. 

Har du otur så blir dom asförbannade på just dig, för att du muckat med dom (även om du inte riktigt var medveten om det). Och då har du problem.

 

Fast i umgänget med folk som är arga av sig i största allmänhet behöver man i oftast inte vara så orolig för att det skall gå över styr. Det är i grunden normalt att bli arg - ilskan i sig är alltså en medfödd affekt, och en helt naturlig del av alla människors känsloliv.

Däremot är det ganska ovanligt att folk slåss på arbetsplatserna.

Om du inte råkar vara ukrainsk parlamentariker, då kan det gå hett till.

Nå, det där med affekter är en ganska viktig del av urspårningsbeteenden . Och lyckligtvis finns det folk som forskar inom affektpsykologi - en bra introduktion kan du för övrigt läsa här.

Forskarna har konstaterat att just affektreglering kanske inte är den starkaste grenen hos folk med problem relaterade till personlighetsstörningar och urspårningsbeteenden.

För folk som har nära till urspårningsbeteenden kan känslouttryck alltså komma i ganska märklig form, och inte alltid i vad som kan kallas adekvata sammanhang.

Men hur kommer det sig att folk med antisociala tendenser beter sig så oerhört märkligt (innan du eventuellt förstått hur dom fungerar), och hur kan dom bli så in i hoppsan aggressiva?

Till att börja med har människor med psykopatiska drag helt enkelt aggressiviteten som en generell taktik för att ta sig an världen. Som vi tidigare konstaterat finns det en massa kortsiktiga vinster med att gå omkring och vara en aggressiv psykopat - man kan få respekt, stålar, galanta damer (eller herrar om man så föredrar), och snygga bilar.

Det har alltså sina goda sidor att vara psykopatiskt lagd. Och befinner man sig i rätt - eller fel - miljö är det svårt att dra ner på sina psykopatiska beteenden, med tanke på alla de kortsiktiga fördelarna.

Skam är en affekt som effektivt reglerar andra affekter.
Ungefär som en våt filt över allt annat.
Eller en löjlig tratt runt halsen.

En spännande faktor gällande det som vi skulle kunna kalla en socialt accepterad affektreglering - alltså  "normala känslouttryck" - är nämligen känslan skam.

Affektuttryck och känsloyttringar är något vi lär i relation till vår kontext. Om vi gör något som vår omgivning uppfattar som dumt eller olämpligt så visar vår omgivning det - på ett eller annat sätt.

Att agera känslomässigt okontrollerat tillhör dom där sakerna som inte alltid orsakar jubel hos kollegorna - snarare ifrågasättande eller pinsam tystnad.

När det händer tenderar vi att dra ner på just det beteendet, eller den känsloyttringen. Det finns oändliga exempel på hur olika sociala normer skapar pinsamma situationer för den som inte kan de sociala koderna.

Lycka till med att leva utan normer - du lär behöva det.

Och även om man försöker ifrågasätta befintliga normer så brukar dom ganska snabbt ersättas av andra normer, som är minst lika tvingande och skambeläggande gällande avvikelser.

Vi människor är nämligen i grund och botten mycket sociala varelser. Så länge vi vill tillhöra en grupp, och få gruppens bekräftelse, så är vi benägna att göra ganska många uppoffringar för att undvika skam.

Möjligen kan vi lämna vår befintliga grupp i jakten på en annan, som delar vår egen uppfattning om vilka sociala normer som bör hållas högt.

Och där man inte behöver skämmas för den man är.

Fast om man har antisociala drag så brukar man inte bry sig så värst mycket om skamlighetsaspekten - eller folk i allmänhet. Vilket man ju nästan förstår av beteckningen antisocial, när man tänker närmare på saken.

I motsats till hur det är för normala människor (vad det nu är) så är den känslomässiga reglering som skam bidrar med bortmonterad, eller åtminstone gravt underutvecklad, hos folk som har utpräglat antisocial personlighetsstruktur.

Vadå sur!?! Jag är ARG som en bålgeting!

Därmed inte sagt att det är ok att kalla chefen för psykopat när denne blir förbannad för att du gjort ett hafsigt jobb. Inte för att det är bra med arga chefer - emotionell stabilitet är den egenskap som har starkast samband med framgång som ledare i de flesta studier.

Men ilska bör inte vara fullständigt bannlyst från arbetsplatsen, eftersom fullt friska människor blir förbannade ibland, oavsett om vi gillar det eller inte.

Det kan till och med ha sina fördelar att arbeta med arga människor, jämfört med att arbeta med folk som är lågintensivt arga – det vill säga sura.

 

Sur. Du kan behöva klappa länge
innan det går över.

I allmänhet har den surare sortens folk längre startsträcka än sina explosiva kollegor. Dessutom är dom mer benägna att gå och älta begångna oförrätter.

Ännu längre ifrån de ilsknas skara hittar vi de passivt aggressiva – en kategori som faktiskt hade sin alldeles egna kliniska beteckning gällande personlighetsstörning i förra upplagan av den diagnostiska manualen DSM.

Passiv aggressivitet är den form av aggression som kommer till uttryck genom motstånd mot andras åsikter, kritik och förhalande, men i frånvaro av öppen ilska. 

Sur, jag? Inte alls. Möjligen besviken.
Vad var det du ville nu igen?

Man stöter ibland på det i personalgrupper med litet inflytande i organisationen – en form av inlärd hjälplöshet, parat med uttalanden i stil med "Jag är minsann inte arg".

Själva ilskan har alltså försvunnit nånstans längs vägen och ersatts av en helt intellektualiserad form av ifrågasättande, förhalande, och passivt motstånd. I organisationer där ilska av olika anledningar inte tillåts kan denna sortens beteenden bli ett ganska stort problem.

Slutsatsen är alltså att man inte alls behöver vara psykopat för att man blir förbannad på jobbet, men man bör göra sig själv och sin omgivning en tjänst och vara arg på ett så konstruktivt sätt som möjligt.

Det ju inte så roligt att gå omkring och vara ilsken. Men det är inget man bör skämmas för.