Så blir du arg på jobbet

Rör inte mina resurser!

En spännande sak med ilska på arbetsplatsen är att den tar sig så olika uttryck.

Vissa människor anser sig aldrig bli arga när dom arbetar, men begår samtidigt tämligen aggressiva handlingar i förhållande till andra, som att baktala folk och sprida elaka rykten.

Andra blir ledsna och börjar gråta när dom egentligen är arga, eftersom dom inte riktigt lyckas hantera sin ilska på ett sätt dom känner sig bekväma med.

Men varför blir vi arga över huvud taget? Finns det nåt bra med ilska?

Tja, ur ett strikt evolutionsperspektiv beskriver genetiker det hela på följande sätt (länk):

"Aggression mediates competition for food, mating partners, and habitats and, among social animals, establishes stable dominance hierarchies."

Det verkar alltså som att ilska är något ganska värdefullt när det gäller att ta för sig av tillgångar, och inte minst att försvara sin status i sociala hierarkier (sen är det tydligen en höjdare för att imponera på potentiella partners också).

Att vara aggressiv i förhållande till konkurrenterna brukar exempelvis vara rena vinstlotten för en chef.Och utåtriktad dominans - som att ta sociala initiativ och sätta agendan i diskussioner - har visat sig vara de personlighetsdrag som bedömdes vara mest ledarmässiga i en tämligen färsk studie av den gamle femfaktorforskaren Timothy Judge.

På det sättet har barhäng många likheter med ledarskap - lugn och självsäkert utåtriktad funkar fint, medan aggressiv och påstridig bör undvikas.

Och precis som krogbesökaren bör den lyhörde ledaren ha fingertoppskänslan påkopplad, eftersom definitionen av aggressivitet till stor del ligger i betraktarens öga.

Tar du i för mycket så vinner du varken snyggingar eller medarbetare, alltså.

Ilskans värsta fienden är humorn. En chef
som får Kalle-utbrott framstår mer som en
pajas än en ledare.

" In humans, abnormal aggression is a hallmark of neuropsychiatric disorders and can be elicited by environmental factors acting on an underlying genetic susceptibility."

När det gäller människor finns det alltså en social komponent i hur aggressivitet uppfattas, ett ramverk för vad som kallas "normalt". Ramverket i sig är beroende av en massa saker, men ett exempel är att vad som betraktas som normal aggressivitet i en krigssituation ofta betraktas som onormalt i fredstid.

En obehaglig underton; krigsveteraner
kämpar ofta med att hantera aggressivitet
på ett sätt som accepteras i det civila
samhället.

Skillnaderna finns i mindre tappning överallt runt omkring oss. Vad som som är utåtriktad dominans i en organisation är nämligen en personlig skymf i en annan.

I slutändan brukar anställda i en organisation skapa en definition av aggressivitet utifrån de normer som gäller för just dem.

Och människor som agerar aggressivt utöver vad som anses normalt kan bland annat bli förlöjligade, sjukförklarade, eller satta i fängelse. Eventuellt lyckas dom också trycka igång någon motståndare som vill dra blankt i gengäld.

Då brukar det bli åka av, och arbetstillfällen för sådana som jobbar med konflikthantering.

För att komplicera saken ytterligare finns både ärftliga och sociala aspekter av ilska; i denna studie redovisar forskaren Michelle Yeh och hennes kompisar en flerdimensionell bild av hur arv och miljö samspelar i förhållande till aggressivitet.

Miljökomponenten tycks vara starkare än det genetiska bidraget.
Könsskillnader finns gällande ett par specifika typer av aggressivitet.
Kanske blir du inte så förvånad över att 93% av nyintagna
fängelsekunder under 2012 var män.

Fast i kombination med rätt miljö kan rätt aggressivitet vara en riktigt karriärtillgång.

Stereotypisk surgubbe:
Den 'photoshoppade' bilden
på Chrustjev, vevandes med
en sko i FN-s general-
församling 1960.

Ban-Ki Moon, som av många anses vara en tämligen slät figur, har med sin försiktiga framtoning lyckats få rollen som FN-chef mycket tack vare att organisationen är konsensusorienterad och politisk.

Om Ban-Ki Moon hade haft ambitionen att bli ledare för ett kriminellt nätverk hade han förmodligen tjänat på att spotta upp sig lite.

Stillsamma fördömanden tar dig inte till toppen av Brödraskapet.

Fast det är klart, den våldsanvändning som är normal inom Brödraskapet anses nog som over-the-top av Generalförsamlingens ledamöter.

Frågan är hur det ser ut på just din arbetsplats - och vilken sorts aggressivitet är det som ger utdelning där?

En annan fråga är om det finns andra aspekter av ilska och känslomässighet än bara de som kan kopplas till ärftlighet och kön. Och det gör det förstås, eftersom verkligheten är en synnerligen komplex historia.

Unga människor är exempelvis mer känslomässigt intensiva än äldre.

Och hur många artiklar behövde organisationsbloggaren läsa för att inse det?

Kom igen, du vet att du lyssnar för lite på nu-metal. Let the bodies hit the floor!

 

Åtminstone om man skall tro Christopher Soto och hans forskarkollegor, som 2011 undersökte svaren på personlighetstester från 1 267 218 deltagare.  I en annan studie från 2012 tittade man närmare på hur facetterna, eller delkomponenterna, i personlighetsfaktorn neuroticism såg ut över tid:



Det visar sig - på gruppnivå - att unga människor är mer benägna än äldre att gå och grubbla över saker, samt att vara nedstämda. Vilket torde förklara varför the Cure är som bäst när man går i gymnasiet.

Med hjärtproblem, får man anta.

Ju äldre man sedan blir, desto mer övergår aktivt grubblande och nedstämdhet till vanlig hederlig oro. Mer eller mindre väl definierad.

För män är oron dessutom relaterad till ökad risk för hjärtsjukdom vilket väl mest är en indikation på att det finns vissa fördelar med att kunna sätta ord på sina känslor, som till exempel att man kan problemlösa i och med att man kan sätta ord på problemet.

Annars är det ju svårt att göra det.

På individnivå är å andra sidan ilska något som håller i sig över tid. I tidskriften med det tankeväckande namnet Aggression and Violent Behavior kan vi läsa att en mycket stor del av de extremt aggressiva ungdomarna som studerades i en skolmiljö tenderade att bete sig aggressivt även senare i livet.

Den som är tränad i att läsa diagram kan dessutom dra slutsatsen att miljökomponenten har större betydelse för de ungdomar som är mindre extrema i sitt beteende. 

Det vill säga: om du bara slog folk på käften vid enstaka tillfällen under uppväxten hade sannolikt miljön större betydelse för slagsmålen än om du boxades varje rast.

Men åter till jobbet. Vilket samband finns mellan aggressivt beteende och hur människor trivs och presterar på en arbetsplats?

Om invektiv i samtalston inte funkar kan
du prova att skrika dem istället!

Jo, det visar det sig enligt denna studie att aggressivitet i allmänhet får stora effekter på många delar av verksamheten. Och när just chefer beter sig aggressivt har det maximalt negativ påverkan på en mängd aspekter av produktivitet och trivsel på jobbet.

Oavsett, får vi förmoda, av chefernas kön, ålder, uppväxtmiljö, eller annat.

Det är nämligen beteendet i sig som är problemet.

Alltså kan du börja med att sluta med att vara ilsken om du har ett arbetsmiljöproblem på din arbetsplats - oberoende av om du är chef eller medarbetare.

Fast det är klart, ibland kan man ju bli rätt lack på folk. Och för att du skall kunna mäta de av dina kognitiva processer som ligger till grund för din eventuella ilska så tar vi hjälp av The Angry Cognitions Scale.

Klicka här för att fylla i skalan och få ditt resultat. 

Sedan kan du läsa bakgrunden nedan.

Forskarna Ryan Martin och Eric Dahlen identifierade nämligen sex kategorier av tankar som kan kopplas till ilska:

Det fundamentala attributionsfelet.

Attributionsfel: Genom att systematiskt tolka andras handlingar som att dom utförs med den uttalade avsikten att jäklas med en, blir de mest vardagliga händelser till personliga påhopp.

Katastrofiering: inte bara vill andra människor en illa  - det negativa värdet i dom uppfattade påhoppen kan trissas upp hur mycket som helst.  Om nån glömmer bjuda in en till ett möte är det inte bara ett tecken på allmän illvilja, det är ett tecken på att dom tänker avskeda en!

Generaliseringsbenägenhet: enstaka handlingar tolkas i ljuset av sin kontext. Människor med låg generaliseringsbenägenhet riskerar att konstant vända andra kinden till och bli överkörda om och om igen, medan människor med hög generaliseringsbenägenhet tenderar att "se" den bakomliggande tendensen redan vid den första kränkningen.

Självupptagenhet (demandingness i ursprungstappning): Benägenheten att se de egna behoven som höjda över andra människors, och inte acceptera allmänna spelregler gällande motgångar och besvikelser i livet.

Inflammatoriskt tänkande: Benägenheten att se händelser ur sitt mest negativa perspektiv i största allmänhet. Kopplas ofta till negativa känslouttryck i allmänhet, inte bara gällande aggressivitet.

Adaptivt tänkande: benägenheten att tänka i mer positiva termer i förhållande till vart och ett av områdena ovan. Höga värden här innebär ofta att man inte blir speciellt ilsken över huvud taget.


Skulle du få riktigt höga värden på flera av skalorna ovan är det kanske läge att fundera på om det verkligen är värt ansträngningen att gå omkring och vara så förbannad hela tiden. Tänk på hur kul du kunde haft, och hur mycket du kunde ha fått gjort, om du kunde använda den energin till annat?

När värderingen övertrumfar logiken

Visst är det märkligt att folk gör så illa underbyggda analyser i värderingsmässigt laddade frågor, trots att dom är mer eller mindre kloka människor för övrigt?

En ständig källa till missförstånd och sammanblandningar,
även om välmenande lärare försökt lära generationer
av skolbarn vilket som är vilket.

Och ingenstans är det så tydligt som i politiken. Fenomenet har gäckat kognitionsforskare (samt varit till glädje för stand-up komiker) i åratal.

Utan att peka ut någon enskild kan man dessutom konstatera att en och annan forskare också själv drabbats av problemet, eftersom forskare tenderar att vara människor i samma omfattning som andra människor - och när forskning blir politisk brukar den ideologiska temperaturen inom forskningsfältet öka avsevärt, i takt med att värderingskonflikterna blir allt fler.

Lyckligtvis finns en aktiv och högkvalitativ forskning gällande hur sociala faktorer påverkar våra kognitiva processer, och vi snackar bra forskning - stringenta studier utförda av välrenommerade akademiker.

Inte bara Hollywood-dramaturgi:
När 'gott' står mot 'ont' är det svårt att
tänka klart (vilket förklarar alla
idiotiska misstag som görs på
 vägen mot ett lyckligt slut).

En kvartett sådana, med Dan Kahan i spetsen (Kahan, vid Yale Law School,  är professor i psykologi och professor i juridik, vilket väl är den akademiska motsvarigheten till att vara fullvärdig Jedi-riddare) bestämde sig nyligen för att belysa fenomenet ordentligt inom ramarna för The Cultural Cognition Project.

Du som är intresserad av kulturellt påverkad kognition bör titta närmare på projektets webbsida. Man redovisar forskning på allt från hur vaccinering mot HPV-virus uppfattas beroende på kultur, till studier gällande hur folks politiska uppfattning påverkar deras bild av global uppvärmning.

Resultaten från studien inväntar publicering, men du som vill läsa redan nu kan klicka här för en digital version.

Forskarna konstruerade ett upplägg så sinnrikt att man måste bli imponerad, fast resultatet kan göra en lite nedstämd. Här kommer nämligen ett bevis på att folk är dåliga på att fatta logiskt underbyggda beslut i frågor där de har en tydlig politisk uppfattning.

För att gå vetenskapligt tillväga konstruerade Kahan och hans kompisar en numerisk problemlösningsuppgift kring ett specifikt problem. Därefter konstruerade man två olika kontexter för problemet. 


The Second Amendment, känslig fråga i
amerikansk politik:
A well regulated Militia,
being necessary to the security
 of a free State, the right of
 the people to keep and bear
Arms, shall not be infringed.

Den ena uppgiften fick behandla förekomsten av en viss hudsjukdom (ett ämne som tydligen är måttligt upphetsande för
alla utom dermatologer).

Den andra uppgiften behandlade något väsentligt mer laddat; Gun Control.

Den amerikanska konstitutionens andra tillägg handlar nämligen om rätten att bära vapen, och vill du få en amerikansk medborgare att visa flagg på det politiska planet så bör du fråga vederbörande om dennes inställning till the Second Amendment.

Forskarna lät alltså försökspersoner lösa ett identiskt logiskt problem, fast applicerat i två olika kontexter; den ena kontexten var neutral, och den andra var starkt politiskt laddad.

Fast innan försökspersonerna fick ta itu med ovanstående så fick dom göra ett numeriskt begåvningstest, för att få en mer neutral bench-mark på  deras analytiska förmåga.

Resultatet kan delas upp i två punkter:

Jaha, det var det han menade!

1. När människor stöter på ett logiskt problem i en ideologiskt laddad kontext så blir dom sämre problemlösare.  Oavsett vilken ståndpunkt dom intar i frågan.

Och detta är ju smått oroande nyheter, eftersom vi tenderar att välja politiskt engagerade folkvalda till att lösa våra största samhällsutmaningar.

Lyckligtvis finns det ju tjänstemän och utredare som gör sitt jobb - men vi förstår varför det är viktigt att dom inte har några tydliga politiska sympatier.

2. De människor som presterar bäst på ett numeriskt begåvningstest uppvisar också det största tappet i logisk förmåga när dom skall ta ställning i en värdeladdad fråga.

Det vill säga, ju smartare du är desto mer har du att förlora när du offrar logiken på åsikternas altare.

Är du med? Ju starkare politisk åsikt man har i en fråga, desto sämre fungerar ens objektiva logik i densamma. Och ju mer begåvad man är, desto mer har man att förlora när man låter sig påverkas i en ideologiskt laddad problemlösningssituation.



Dilemmat med demokratins kreatur.

Om du tycker att det hela låter märkligt är det bara att konstruera en svensk version av experimentet; välj ett laddat ämne som tangerar folks ideologiska ställningstaganden, konstruera ett numeriskt problem med koppling till detsamma, och se hur folk presterar - men glöm inte bort den dermatologiska kontrolluppgiften.

Just det, en lustig detalj gällande ovanstående: experimentet förklarar i förbifarten varför kunskapen den ger inte kommer att få fotfäste hos dom som behöver den, när dom behöver den.

Det är ju bara en massa akademiskt mumbo-jumbo utan koppling till verkligheten.

Eller vad tror/tänker du?

Sju tankar till Arbetsförmedlingens nästa GD

Det är mycket som skall få plats i huvudet på en chef. 

Några av de viktigaste aspekterna av ledarskap är nämligen att hålla koll på verksamhetssyften, produktionsfaktorer och -mål, samt strategiska förutsättningar. Lite beroende på vilken verksamhet du leder så varierar antalet bollar du skall hålla i luften.

Dock är det människornas hjärnor och inte deras organisationer som sätter gränsen för hur många bollar de kan hantera samtidigt. 

Folks hjärnor är ungefär lika rymliga som
metros förstasida; sju teman +/- två får
plats. Och vill du sprida information
systematiskt bör två eller tre teman
återkomma dagligen, annars glömmer folk
dagens nyheter senast i morgon.

Gränsen för hur många faktorer man intellektuellt kan processa i förhållande till varandra sätts nämligen  till stor del av vårt arbetsminne.

Nu är det tyvärr inte världens mest rymliga plats; i en klassisk studie från 1956 konstaterade George Miller att sju (+/- 2) är antalet storheter vi kan hålla i arbetsminnet samtidigt.

Och även om vi bara har sju faktorer att ta hänsyn till så är vi riktigt usla på att värdera hur dom förhåller sig till varandra...  på grund av våra stenåldershjärnor.

Därmed kan man se det magiska talet sju i ett nytt ljus; processorn i vår hjärna är helt enkelt inte kapabel till mer. Så kanske är det mindre teologi och mer neurologi som gjorde att det blev just sju dödssynder och inte 43, för att ta ett slumpmässigt exempel.

Men det stannar inte där.  Baserat på de där sju (+/- 2) sakerna vi kan hålla i huvudet samtidigt så försöker vi skapa en sammanhängande bild av hur landet ligger.

Alltså, på riktigt. Baserat på den mängd information vi har tillgång till, och som vi kan arbeta med samtidigt, så komponerar vi en bild av vad vi faktiskt ser.

Och som om denna gravt personligt präglade tolkningsbenägenhet inte vore nog så har olika medarbetare tillgång till så olika sorters information i en organisation.

Skojfrisk chef eller överkörd cirkusartist? Välj ut
dina referenspunkter och se vad du själv vill se.

Precis som en tredimensionell figur varierar i utseende, så ser organisationen olika ut beroende på varifrån du betraktar den.

I kombination med det fundamentala attributionsfelet - vår benägenhet att förlägga ansvaret för misslyckanden på människor och grupper vi ogillar, men ansvaret för framgångar på oss själva och våra kompisar - så gör det att man kanske bör bli förvånad över hur ofta organisationer fungerar, istället för att förvånas över att dom inte fungerar ibland.

- "På min avdelning har vi koll på läget, men ledningen och de andra avdelningarna har inte många rätt".

Känns den åsikten igen?

-"Äh", säger du kanske efter att ha tänkt efter en stund.

-"Det där är ju snömos; de flesta verksamheter har ju syften, mål, och nyckeltal för att alla medarbetare skall veta vad man håller på med."

Och det är ju sant. Problemet är bara att om vi har för många eller motstridiga verksamhetsmål så kommer olika delar av verksamheten att se och värdera subjektivt valda kombinationer av mål på olika sätt.

Och när det sker så kommer också samordningsproblemen som ett brev på posten (e-posten).

Ovanstående är i teorin ett mindre problem för aktiebolag. Dessa har nämligen ett enkelt och lättfattligt övergripande syfte, som till och med regleras juridiskt. Enligt aktiebolagslagen råder nämligen så kallad vinstpresumtion. 

Lagstiftaren  - och hela samhället - utgår alltså från att själva poängen med att driva ett företag är att göra vinst. För att göra vinst har man en affärsidé, vilken beskriver principerna för hur den där vinsten skall åstadkommas.

Lätt som en plätt - i teorin i alla fall.

Här är de första fyra av 26 paragraferna i Arbetsförmedlingens
instruktion (SFS nr: 2007:1030). 

I en icke-vinstdrivande organisation som en myndighet är läget lite annorlunda - statliga myndigheter styrs av andra, mer komplexa och långsiktiga direktiv än aktiebolagslagen (i exempelvis Arbetsförmedlingens fall är det Svensk Författningssamling samt regeringens regleringsbrev som reglerar syfte och mål).

Vilket ju låter klokt och demokratiskt, men samtidigt avsevärt mycket mer komplicerat än vinstpresumtionen.

Exempelvis står det i AFs instruktion 3.2§ att arbetssökande och arbetsgivare skall ha tillgång till likvärdig service i hela landet - och i 3.3§ står det att servicen skall anpassas till skilda förutsättningar och behov i olika delar av landet.

Det finns totalt tjugosex paragrafer som reglerar verksamhetens syfte.

Man förstår att vissa tycker det är lätt att klaga på arbetsförmedlingen.

Å andra sidan finns det ju en och annan som klagar på konceptet vinstpresumtion också, så det jämnar kanske ut sig.

”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev August
Blanche i sin komedi Ett resande teatersällskap.
 En symbolisk replik för alla mödor som 
möter konstnärer, skådespelare, dansare, och författare.
Samt, kan man kanske tillägga, Generaldirektörer.

Men vad kan man göra åt ovanstående om man nu vill ge sig i kast med att leda en verksamhet som är styrd av en komplex och motstridig instruktion?

Till att börja med är det på sin plats med lite kognitiv ödmjukhet. En VD i ett aktiebolag behöver på ett grundläggande plan alltid förhålla sig till vinstpresumtionen (utöver styrelsens direktiv), och även om den kan synas banal så är den åtminstone lätt att komma ihåg.

En GD i en myndighet - eller vilken annan ledare som helst i en icke-vinstdrivande verksamhet - behöver däremot förhålla sig till en mer komplicerad instruktion. Och i värsta fall medarbetare spridda över ett avlångt land, med regionala variationer och utmaningar.

En intressant strategi för att hantera denna sorts utmaningar presenteras av forskarna Deborah Balser och John McClusky i tidskriften NONPROFIT MANAGEMENT &  LEADERSHIP från 2005. Dom har studerat olika verksamheter som är beroende av anslag från en extern huvudman för att fungera. Därefter har dom försökt definiera generella recept för att skapa största möjliga långsiktiga framgång.

Generaldirektörer bör alltid ha sju sorters blommor
under sin huvudkudde. Den största och mest framträdande
skall representera verksamhetens övergripande syfte.

Och även om studien inte inkluderar svenska skattefinansierade verksamheter kan vi hitta några guldkorn.

Dom konstaterar att de mest framgångsrika icke-vinstdrivande organisationerna tillämpar en ganska avancerad form av stakeholder analysis - det vill säga, man lägger stor kraft på att kartlägga de kortsiktiga behoven hos de individer och verksamheter man samarbetar med, för att sedan underhålla relationerna till dessa verksamheter på bästa sätt. 

Icke-vinstdrivande verksamheter är alltså tungt beroende av att hålla sina intressenter nöjda - i den stund en sådan verksamhet förlorar förtroendet hos allmänheten så agerar också "ägarna", det vill säga politikerna, eller de frivilligt donerande medlemmarna.

Stakeholder analysis är alltså en sorts non-profit version av kundorientering. Ett gott exempel på detta är biståndsorganisationer, som agerar på tydliga och kortsiktiga behov hos akut utsatta människor.

Kommunicera ständigt hur ditt
arbete ger resultat i förhållande
till dina stakeholders. Annars
kanske dom inte tror att du gör
ditt jobb som du skall.

Sådana organisationer är relativt enkla att driva på ett effektivt och samordnat sätt, trots begränsningar i medarbetarnas kognitiva kapacitet (inte just biståndsarbetares kapacitet alltså, utan människors i största allmänhet).

Man kommunicerar också systematiskt att biståndet verkligen når fram till "slutkunden".

I organisationer vars syften är mer mångfacetterade och komplexa är det en annan sak, även om man också inom dessa är starkt beroende av att självständigt definiera vilka som är ens främsta stakeholders (kanske kan också Arbetsförmedlingen tjäna på att marknadsföra sina framgångsrika projekt i lite större omfattning?).

Den mest framgångsrika organisationen i studien har självständigt fastställt ett långsiktigt mål, och därtill definierat en uppsättning värderingar som styr all aktivitet i verksamheten.  I artikeln lyfter författarna fram vikten av att göra kortsiktiga taktiska kompromisser när så behövs, men att aldrig kompromissa med de långsiktiga strategiska målen.

Lärdomen - för dig som leder en icke-vinstdrivande organisation eller tänker bli Arbetsförmedlingens nästa GD - är alltså att:

1) Definiera en långsiktigt övergripande uppgift som du kontinuerligt har fokus på i arbetet med dina medarbetare. 

Bergmans sju intressenter - i sjunde inseglet.

Medarbetare och chefer i din organisation är människor, och därmed mottagliga för diskursen i din omvärld. Om verksamhetens övergripande syfte försvinner från den dagliga kommunikationen - och från de anställdas arbetsminne - så är det en tidsfråga innan folk börjar undra vad du håller på med egentligen.

2)  Identifiera dina intressenter.

Med intressenter avses olika grupper av politiker samt statliga, kommunala, och privata samarbetspartners, medarbetare, och sist men inte minst mottagarna av den tjänst du erbjuder (i AF får du förmodligen dela in mottagarna av tjänsten i olika kategorier, exempelvis från långtidsarbetslösa till potentiellt arbetslösa vid större varsel).

Kommunikation enligt löpsedelsprincipen; avsändare
och datum är alltid angivet. Utöver det ett övergripande
tema och två mindre viktiga. Sen är arbetsminnet fullt (hos
de som har minst av den varan).

3) Upprätta en kommunikationsplan i förhållande till varje intressent.  

Inte en enda relation får misskötas - och du måste veta vad du skall kommunicera i förhållande till just denna intressent.

Ditt övergripande mål skall alltid finnas med i kommunikationen, utöver det kan du hantera ett litet antal teman till. Less is more!

4) Kompromissa gällande taktiska aspekter, men gör aldrig avkall på din övergripande uppgift.

Som GD måste du ha en strategi för att arbeta långsiktigt, även om dina intressenter ibland presenterar extremt kortsiktiga instruktioner. Vill du leva med dina egna beslut bör du bestämma dig för vilka mål du absolut inte vill göra avkall på - och vara beredd på att avgå om någon kräver det av dig. I slutändan är det ändå inte någon annan än du som får löpa gatlopp om verksamheten inte fungerar.


5) Implementera ett värdegrundsarbete - och försvara värderingarna till varje pris

Det finns en anledning till att värdegrundsarbete kommit i ropet i offentligt drivna verksamheter; när verksamheten styrs av ett otal regleringar och förordningar så tenderar folk annars att förhålla sig till de regleringar som bäst passar det egna perspektivet.

Du som ledare behöver alltså välja vilka förhållningssätt som skal prägla arbetet i din organisation, och du behöver själv kunna agera i enlighet med dessa förhållningssätt.

Punkt sex och sju

Nu undrar du förstås över varför det bara är fem punkter på listan, och inte sju? Anledningen är att du liksom jag och alla andra knappast kan förväntas hitta allt man behöver veta av ledarskap på en blogg.

De sista två punkterna får du, om du så önskar,  välja och lägga till själv - men se till att bara välja två, annars är det lätt att tappa koll på alla bollarna som skall hållas i luften (och minnet).

Lycka till!

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/starka-intressen-vill-privatisera-arbetsformedlingen_8529534.svd

Kapitalister smartare än fattiga

...nä, riktigt så enkelt är det kanske inte. 

Men i dagens läge är ju rubriksättningen allt - vilket du kanske redan noterat om du läste nyheten idag att ateister är smartare än troende.

Egentligen är det väl inte riktigt dagsfärska nyheter; redan i en studie från 2009 fastslogs att i underlaget från 137 länder (!) var sambandet mellan begåvning och tro på Gud negativt -0,6 (läs hela artikeln "Average intelligence predicts atheism rates across 137 nations" i  tidskriften Intelligence).

Just då önskade han att han inte köpt hela grejen med korset.

Det är ju ett ganska starkt samband, och alldeles strålande nyheter för alla de som har problem med att det finns människor som är troende, när de själva sett förnuftets ljus.

Forskarna som gjorde metaanalysen ovan gick dessutom igenom hela 67 studier, ett ansenligt antal.

Nu skall man ju inte plocka billiga poänger på forskare vars resultat förvanskas och förenklas av rubriksättare i media. Men kanske är sambandet mellan begåvning och gudstro bara korrelation, i avsaknad av kausalitet?

Vi är väl hyfsat smarta i alla fall - så låt oss komplicera det hela ytterligare. l Intelligence, ett nummer från 2005, hittar vi även artikeln med titeln:

Exponential correlation of IQ and the wealth of nations

I den kan man läsa att sambandet mellan bruttonationalprodukt och IQ är högre än 0,6 - och dessutom exponentiellt!

Tycker du det låter märkligt? Ja, det kan man tycka - men förhoppningsvis slipper du i alla fall rubriker på temat Fattiga är dumma i dagstidningarna. 

Men varför blir det ibland så märkliga resultat i forskningsstudier om begåvning, även om man bortser från korkad rubriksättning och förhastade slutsatser om kausalitet när det handlar om korrelation?

En viktig anledning är Flynn-effekten, som innebär att resultat från intelligenstester ökar för varje år. Och resultaten ökar mer än vad vi kan förklara med evolutionära eller genetiska teorier (även om mina studenter tycker sig vara smartare än jag så har det inte hänt så jäkla mycket med genpoolen på femton år. Sorry, kids).

Dessutom är Flynn-effekten varierande i olika delar av världen. Den är mycket intressant; exempelvis blev ungdomar från forna DDR 0,5 IQ-poäng smartare per år under nittiotalet, efter återföreningen med väst. Intelligensökningen - som är statistiskt fastställd - hade en korrelation på 0,89 med tillväxten i BNP och en korrelation på 0,78 med utveckling i utbildningssystemet. 

På västsidan gick ökningen inte lika fort, men där hade man å andra sidan ett högre utgångsläge.

Kanske slutade dom helt enkelt tänka på design och började tänka på skolan istället.

Läs artikeln från Intelligence 2012 själv om du inte tror mig.

Så vad lär vi oss av detta? 

Tja, till att börja med skall man vara försiktig med att dra slutsatser om innehållet i en forskningsrapport, baserat på en rubrik i media (eller på en blogg). 

Och så skall man vara försiktig med att dra slutsatser om kausalitet, bara för att det finns starka korrelationer mellan BNP och intelligens, eller mellan intelligens och religiositet.

Om det nu inte är så att det finns starka samband mellan BNP och religiositet förstås. 

Men så kan det väl inte vara...

Figur som beskriver sambandet mellan religiositet och BNP.
Jo, faktiskt, sambandet är negativt och ganska starkt (USA är ett undantag).
Och jo, Sverige är längst ner till höger.
Du vet, landet där vi hyllar rationaliteten så högt - 
och där det är så viktigt att vara smart.

...eller?

Länkar:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ateister-smartare-an-troende_8420756.svd

http://www.di.se/artiklar/2013/8/13/ateister-ar-smartare-an-troende/

http://hd.se/inrikes/2013/08/13/ateister-smartare-an-troende/

http://www.skanskan.se/article/20130813/TTINRIKES/308139946/-/ateister-smartare-aumln-troende

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1906276-ateister-smartare-an-troende

http://www.vk.se/952345/ateister-smartare-an-troende

Så hanterar du (arbets)livet efter semestern

Risken finns förstås att du har
extremt påfrestande kollegor.

Var idag din första dag på jobbet efter semestern? 

Hur känns det?

Om du svarar "helt ok" på frågan är du förmodligen hyfsat nöjd med livet i övrigt också. Oavsett om det gäller din livssituation, dina sociala relationer, eller dig själv som person.

Men om du tycker att arbetslivet suger extra hårt såhär första dagen efter semestern så är risken påtaglig att det inte bara är jobbet som känns jobbigt (se där, en etymologisk ljuspunkt mitt i all organisationspsykologi).

Kanske även semestern varit något av en besvikelse; måhända infriade veckan på campingen (eller på Cote d'Azur) inte alla förväntningar på att få umgås med sköna medmänniskor på ett avslappnat sätt i en flärdfull atmosfär.

Sköna människor som umgås på ett
avslappnat sätt i en flärdfull atmosfär.

Och kanske är du inte riktigt nöjd med dina egna aktiviteter under semestern - kanske skulle du ha velat hitta på mer roliga saker, och kanske var du inte riktigt så fantastisk som du önskade vara tillsammans med dina nyfunna vänner på dansgolvet.

Men om du nu tycker att det känns bra att vara åter på jobbet så tycker du förmodligen också att du haft en fin vecka med alla sköna typer på campingen (eller i Cannes), och dessutom tycker du nog att du fick till det rätt bra på dansgolvet (om du nu tillhör den dansande kategorin bloggläsare).

Nu tycker du kanske att detta låter lite väl enkelt; skulle du (och jag) vara så enkelt funtade att vi går omkring och låter en och samma sinnesstämning prägla alla våra intryck, som en känslomässig blöt yllefilt över alla livets källor till både glädje och missnöje? 

Den positiva psykologins kritiker hävdar att
livet minsann inte är så roligt alla gånger. Men
kanske är det i själva verket bara kritikerna
som inte har det så roligt?

Kort svar; ja, om du inte har en arbetssituation som plågar dig på ett ovanligt utstuderat sätt, samtidigt som allt är fint och bra gällande resten av livet. 

Långt svar; ja, faktiskt. Man kan dessutom ta hjälp av psykologiforskaren Raymond Cattells kategorisering av personlighetsdrag som antingen Trait-dependent, det vill säga mer eller mindre ständigt förekommande oberoende av omgivningen, och State-dependent, det vill säga personlighetsdrag som påverkas av omedelbara händelser i individens närhet.

Trait dependent anxiety
De senaste årtiondena har psykologisk forskning och praktik i en mängd sammanhang visat på individers begränsade förmåga att differentiera känslomässigt i sina tolkningar av enskilda livshändelser eller livsområden.

I allmänhet tolkar vi istället enskilda livshändelser - och vad som händer på jobbet - utifrån en generell tolkningsmall som har mer eller mindre positiv prägel.

Här hittar du en artikel med mer information och
normgrupper. 

Och den där mallen har mycket större påverkan än faktiska händelser under den första arbetsdagen efter semestern.

Dessutom är den där generella tolkningsmallen ganska djupt rotad hos oss, med en tydlig koppling till förekomsten av både oro och nedstämdhet.

Om du vill undersöka huruvida det är livet, arbetslivet, eller möjligen semestern som är roten till det onda idag kan du fylla i "the Satisfaction with Life Scale", ett formulär för att kartlägga allmän subjektiv livstillfredsställelse.

Formuläret har en mycket god validitet och ringar in de områden som  kopplas till allmän livstillfredsställelse, oberoende av om du tillbringat semestern på Böda Sand eller i Cannes.

Sen kan du roa dig med att jämföra din poäng med medlet hos olika normgrupper. 

Kul!

Traumatiserade krigsveteraner på sjukhus har lägst livstillfredsställelse, på näst lägsta plats hamnar interner; i andra ända av skalan hamnar nunnor och amerikanska studenter som verkar har "the time of their life".

Fast intressant nog har varken krigsveteraner, fängelsekunder, nunnor, eller studenter något "jobb" att ta semester ifrån - eller komma tillbaks till och beklaga sig över.

State dependent anxiety
-"OK, fine", säger du kanske nu. "Jag förstår att man kan vara allmänt deppig, och att det påverkar ens uppfattning om det mesta i tillvaron. Och det där om att man skall vara glad att ha ett jobb över huvud taget tänker jag inte bevärdiga mig med att kommentera."

- "Men," säger du kanske sedan, " jag hävdar fortfarande att det suger att komma tillbaks till jobbet, och att det hade varit bättre att ha semester och hänga med alla sköna människor jag träffat under ledigheten.".

True story: forskning visar att människor uppfattar
en ny bekantskap mer positivt om dom tänker på
Hitler precis innan mötet med den obekante
(STAPEL, KOOMEN, VAN DER PLIGT 1997)

I så fall är det förmodligen något annat psykologiskt fenomen som spökar; exempelvis kontrasteffekten.

Denna ganska banala princip beskriver hur vi anpassar oss till en miljö (vi habituerar, på forskarlingo) som exempelvis semesterlivet på campingen, och tycker det är skönt.

När en avgörande parameter i tillvaron sedan förändras - exempelvis när semestern upphör, och vi blir tvungna att jobba - så tycker vi det är problematiskt.

Vara tvungen att gå upp tidigt, sitta inne istället för att ligga i hängmattan, och sådana saker.

Jobbigt. Stor kontrast mot att löka och äta grillat varenda kväll.

Lyckligtvis habituerar de flesta av oss relativt väl till det nya tillståndet också, och tycker att det känns rätt ok att gå upp tidigt hela veckorna och inte gå på dansklubb mer än nån gång då och då. Och om det kniper kan du ju alltid tänka lite på Hitler innan du träffar din chef efter semestern, för att försöka utnyttja den positiva kontrasteffekten på bästa sätt.

Om du inte är nazist och gillar Hitler jättemycket förstås, för då blir det ju bara värre att träffa chefen sen.

Men kanske är det ändå så att du inte riktigt kan vänja dig vid jobbet - den där tillvänjningen verkar helt enkelt utebli (med eller utan Hitlers hjälp), och ångesten första dagen efter semestern verkar sprida sig till att omfatta även måndagar.

Jobbet suger helt enkelt, även om resten av livet är ok.

Till råga på allt elände hade han två timmars pendling dagligen.

Problemet kan dessutom vara välgrundat - någonting  med jobbet har fått dig att vantrivas oerhört, och detta kan förstås vara helt relevant.

Exempelvis om du är krokodiltandläkare och ogillar reptiler (men gillar livet).

Fast det behöver inte nödvändigtvis vara jobbet i sig som är problemet; i undersökningar som undertecknad genomfört på stora arbetsplatser har det visat sig att dom som har mer än 45 minuters pendling till jobbet (enkel väg) trivs signifikant sämre med jobbet än dom som har mindre än femton minuters restid.

Och den parametern är ju svår att ändra för en aldrig så välmenande arbetsgivare.

Olyckligtvis är vi människor rätt dåliga på att värdera saker på ett nyanserat sätt, även om vi lyckas hålla oss känslomässigt balanserade för övrigt, och hanterar kontrasteffekter. Även om vi gillar jobbet i sig blir vi kanske missmodiga över att tänka på de där två timmarna som skall tillbringas med resa i rusningstrafik varje dag.

Och kanske är arbetet i sig kul, men kollegorna jobbiga, eller tvärt om. Hur som helst känns det rätt jobbig på jobbet.

Låt oss försöka med ett experiment: Om du verkligen ogillar ditt jobb, fundera över hur stor ekonomisk kompensation du skulle behöva få av din arbetsgivare för att byta uppfattning om jobbet. 

Alltså gå från en negativ till en positiv värdering av arbetet. 

Notera att detta handlar om din känslomässiga inställning till jobbet. Inte om att du borde få en massivt lönepåslag från arbetsgivaren som en sorts kompensation för sveda och värk till följd av din anställning.

Har du skrivit ner resultatet? Kunde du ens komma på en summa stor nog för att få dig att byta känslomässig inställning till jobbet?

Fast för hundra tusen extra i månaden, samt
en hattformad marsipantårta varje fredag,
skulle han gladeligen sköta krokodiltänder
 härifrån till evigheten.

Om svaret är nej så betyder det två saker; dels att du är som folk är mest, och dels att du knappast bör hävda jobbets uselhet som ett skäl för att få högre lön. Du kommer ju ändå inte åt problemet med jobbet genom att ändra ersättningsnivån (så länge lönen inte är betydligt lägre än andra löner i ditt samhälle, för då blir din relativa köpkraft lidande).

Så om du verkligen tycker att jobbet är kasst rakt av är det läge för dig att börja tänka nyanserat. Vilka situationer är det som är problematiska? Kan du hantera dom på ett annat sätt? Kan du få hjälp att hantera dom?

Och sist men inte minst; om du tycker att jobbet är kasst så bidrar du tyvärr negativt till både din egen och andras trivsel genom att högljutt beklaga sig över alltings uselhet. Den som kommer tillbaka från semestern och får höra hur dåligt allt fungerar, samt hur dumma cheferna/vikarierna/kunderna/patienterna/kollegorna varit under ledigheten, kommer knappast att känna nån större arbetsglädje.

Men nästa vecka, när ännu fler semesterfirare återvänder, har du världens chans att skapa en skön och avslappnad atmosfär på jobbet genom att välkomna dom så hjärtligt du kan (dock utan att det går överstyr i form av relationsmässiga missförstånd och oprofessionella överdrifter).

Detta är förmodligen att gå lite väl långt (i viss mån beroende
på vad du har för ambitioner med dina arbetskamrater).

Vem vet, kanske kan du få några nya helsköna arbetskamrater som njuter av livet på jobbet också, bara du hjälper dom lite på traven?

Do blondes REALLY have more fun?

Om det möjliga (?) sambandet mellan hårfärg och inkomst

Ingen som var med när det begav sig hade väl kunnat förutse att Rod Stewart skulle visa sig besitta närmast profetiska förmågor när han 1978 släppte plattan Blondes Have More Fun.

"Om du håller för mitt ansikte så slipper
jag bli igenkänd som tjejen på omslaget
till årets mest skämmiga LP."

Nu var väl inte profetiska förmågor heller vad man förknippade Roddan med i den vevan, utan snarare "brudar, boll, och bärs" (åtminstone enligt SvD:s recensent som häromdagen recenserade hans memoarer).

Men någon sorts intryck måste skivan ha gjort - kanske på ett high-school disco i New York.

Forskarna Samuel Roth och Michelle Juni bestämde sig nämligen några år senare för att undersöka huruvida fotgängare erbjuder hjälp i olika omfattning till hjälpsökande människor på trottoaren, beroende på vilken hårfärg de har (oberoende av kön)...

...och det visade sig att hårfärgen inte hade någon betydelse.

Däremot var män mer hjälpsamma i förhållande till kvinnor än i förhållande till andra män, medan kvinnor var lika hjälpsamma oavsett hårfärg eller kön hos den hjälpsökande.

Representativitet: 72 amerikanska män är precis lika många 
som antalet platser i det ukrainska parlamentet, tillhörande den styrande 
presidenten Viktor Yanukovych alldeles egna förträffliga parti.

Snyggt jobbat, sjuttiotvå amerikanska män från 1984!

Nu kan man ju tycka att denna studie inte precis representerar vetenskapliga angelägenheter i stil med forskning kring cancerns gåta, samt skapandet av evigt förnyelsebara energikällor.

Och det kan man ju ha rätt i.

Men femton år senare (2009) gjorde David W. Johnson en omtagning på temat, där han undersökte följande frågeställning: Physical appearance and wages: Do blondes have more fun?

Johnsons resultat är mer intressanta - om än lika kulturberoende. För om vi nu tror att vi behandlar folk olika beroende på deras hårfärg i olika länder, så blir det också intressant att undersöka hur stora skillnaderna mellan dessa olika länder är.

Johnson hade också en lite mer ambitiös ansats och nöjde sig inte med 72 individer, utan använde en grupp om 12 686 kvinnor som blev intervjuade regelbundet från 1979 och fram till 2006. 

För att minska inflytandet från andra stereotypa föreställningar så begränsades utvalet till Caucasian women över tjugofem (eftersom både ålder, etnicitet, och kön är faktorer som komplicerar vår benägenhet att behandla folk likvärdigt... utöver hårfärg då alltså).

Johnson ville nämligen veta om blonda kvinnor hade en mer positiv löneutveckling än icke-blonda kvinnor under en period om 27 år. 

Gissa vad han kom fram till?

Bloggens författare hade slingor i håret redan 1986.
Genombrottet som välbetald rockstjärna tycks
dock inte vilja infinna sig.

Jo, blonda kvinnor hade en högre medelinkomst än övriga.

En fascinerande detalj är att dom också hade partners med högre lön än övriga.

Som vanligt i sådana här sammanhang är det bara ett samband som kartläggs, inte en bakomliggande orsak. 

En möjlig anledning är att kvinnor som tjänar mer stålar har råd att bleka håret. 

En annan möjlig anledning är att folk som är beredda att ha fysisk närkontakt med väteperoxid också är benägna att offra lite mer av sin fritid för att lyckas på jobbet.

Oavsett hur det förhåller sig med de bakomliggande orsakerna så är det läge att avsluta denna text  med ett exempel på sann talang:

Och ja, den släpptes samma år som Stewart's platta.

Det måste ha varit nåt speciellt med året1978.

Så hanterar du urspårande medarbetare och chefer

Emotionella återvändsgränder ligger bakom rätt många urspårnings-
beteenden. (Bild från boken Act on Life, not on Anger. Köp den vetja!),

De flesta människor som ägnar sig åt urspårningsbeteenden är i grund och botten vanligt hyggligt folk som hamnar under press och överanvänder sina kortsiktigt mest framgångsrika beteendestrategier; mer självsvåldighet bland de självsvåldiga, mer misstänksamhet bland de skeptiska, och mer ordningsamhet bland de pedantiska (för att ta några exempel).

Det finns i och för sig en och annan person som systematiskt sitter fast i en negativ loop bestående av problem med tankeinnehåll, känsloliv, sociala relationer, och impulskontroll.

Frågan är hur man skiljer den ena kategorin från den andra, om man bara ser till beteenden i sig. I viss mån kan man få klarhet i saken genom att läsa studien DOES HAVING A DYSFUNCTIONAL PERSONALITY HURT YOUR CAREER? som Susan Ettner och hennes kollegor publicerade 2011.

Bara titeln i sig gör ju artikeln läsvärd.

Men innehållet i sig är också mycket intressant: Ettner och hennes kompisar undersökte en databas med drygt 28 000 individer, och kartlade hur arbetsrelaterade problem stod i förhållande till förekomsten av personlighetsstörningar.

Paranioda, sadistiska, narcissister kan ibland komma
obehagligt långt i karriären, tack vare sina beteendestrategier.

Nu handlar det ju i och för sig om amerikaner, men om man till äventyrs råkar tycka att amerikaner  (eller någon annan nationell population) är mer eller mindre normala än andra människor så begränsas ju ens perspektiv något.

Nåväl; Ettner et al kom fram till att det i den amerikanska normalpopulationen förekom kliniskt diagnosticerbara personlighetsstörningar i ca 16% av fallen. 

Olika former av personlighetsstörningar ställde till det för individerna i olika omfattning; störst negativ effekt hade antisocial, paranoid, och tvångsmässig personlighetsstörning (i första stycket beskrivs normalvarianterna av dessa kategorier kortfattat).

För dessa människor var arbetslivet inte så lätt; dom hade inte anställning i samma omfattning som övriga, och om dom hade någon så blev dom uppsagda oftare. Dessutom hade dom problem med sina chefer och kollegor i större omfattning än andra personer.

Men hur förhåller det sig då med resten av alla människor, som inte kvalificerar sig för en diagnos men som ändå ägnar sig åt mer eller mindre dysfunktionella beteenden på jobbet?

Precis som för kategorin med kliniska problem handlar det om att man har en predisposition för ett visst beteende - det vill säga, en speciell grundstruktur i de emotionella (samt kognitiva och relationsmässiga) avtagsvägar som avbildas i den översta bilden.

Men beteendena är inte bara av ondo - dom kan också ha positivt värde för den drabbade.



Det är inte så konstigt att man
är misstänksam om folk är ute
efter att ställa till det för en.

På kort sikt, åtminstone.

Exempelvis är folk som tenderar att vara på sin vakt i förhållande till andra ofta bra på att genomskåda brister i andras ärlighet, ledarskap, och kommunikation.

Och det kan ju komma till pass i en konkurrensintensiv miljö, eller i en roll som förhandlare.

Problemen brukar dock uppkomma - om dom gör det - när dessa individer av en eller annan anledning hamnar i en konflikt med sin omgivning, eller när dom hamnar utanför gruppen (vilket tyvärr är lätt hänt om man är väldigt skeptisk till sin omgivning).


Detsamma gäller de antisociala figurerna; dom klarar sig fint i en tuff och krävande miljö som kräver icke-sentimentala beslut, men riskerar att förr eller senare så fullständigt strunta i andra människor att dom blir av med sina sista kompisar och straffar ut sig själva på ett eller annat vis.

Och tvångsmässiga individer kan ibland ha örnkoll på alla detaljer, vilket får dom att framstå som exemplariska medarbetare och genererar mer ansvar, tills deras beteendestrategier gör dom så oroliga att hela systemet rasar ihop.

Och den gnagande oron för att inte räcka till får sin bekräftelse i praktiken.



Tvångsmässighet kan fungera som en
strategi för att hantera psykisk belastning.
Men inte alltid på ett konstruktivt sätt.

I inget av fallen ovan är det speciellt roligt att vara den drabbade, och omgivningen förmår ofta inte förhålla sig till det hela på ett konstruktiv sätt.

Det säger sig exempelvis själv att det är svårt att övertala en paranoid person om att vederbörande borde ändra sina beteenden; till slut tröttnar man på att bli misstänkliggjord.

Och de dysfunktionella tankar, känslor, och relationsstrategier som ligger bakom urspårningsbeteenden är i extrema fall ganska frikopplade från input från omgivningen - processerna snurrar så att säga på oberoende av vad som sker utanför den drabbade.

Så vad kan man göra för att häva den onda cirkel som ligger bakom många urspårningar på jobbet?

Till att börja med är det bra om man inte låter sig triggas av utövarens beteende. Ett känslomässigt lugnt förhållningssätt är en bra utgångspunkt.

Dessutom; eftersom principerna bakom de flesta urspårningsbeteenden är ganska kortsiktiga (för utövaren) så vinner du en hel del på att förhålla dig lugn, stabil, och förutsägbar på lång sikt.

Du vinner på att se det hela som ett långsiktigt åtagande (vilket ledarskap i och för sig bör vara även i förhållande till icke-urspårande medarbetare) och vara konsekvent i din kommunikation.

Och skulle du själv se rött när du möter en viss kategori människor så är det kanske en idé att fundera på vad dom människorna gör med dig som får dig att reagera så kraftigt.

I normeringen av Hogans Deskriptiva Skalor, som mäter grad av urspårningsbenägenhet i svensk normalpopulation, konstaterades att 89% av normgruppen - folk som du och jag - ligger i riskzonen för åtminstone ett urspårningsbeteende.

Så teoretiskt sett kan det ju vara man själv som är ute och cyklar, så att säga. I värsta fall gör man om samma misstag hela tiden istället för att faktiskt ta i tu med problemen på allvar.

I allmänhet gäller nämligen att om en beteendestrategi inte fungerar, utan tvärt om förvärrar situationen, så är det läge att prova med en annan strategi.

Och vill man verkligen gå till botten med det hela behövs lite mer omfattande arbete med att kartlägga exakt hur ens kognitiva och känslomässiga strategier ser ut, samt hur man generellt relaterar till sin omgivning.

Men det är mera omständligt att beskriva här, och dessutom finns det folk som är experter på sådant.

Slutligen kan man konstatera att världen och tillvaron berikats avsevärt av folk med urspårningsbeteenden. Precis som med det mesta här i världen är urspårningsbeteenden inte bara av ondo.

Och bland alla de konstnärer, ledare, musiker, uppfinnare, företagare, och författare som betett sig på ett märkligt och ibland skadligt sätt (för omgivningen och för sig själva) är det ganska enkelt att välja ut en på tuben...

...inte minst med tanke på låtens titel. Ozzy har aldrig varit bättre.
Och tycker du att det är tramsigt med Black Sabbath-låtar i det
här sammanhanget är det kanske läge att läsa texten först?

Finished with my woman 'cause she couldn't help me with my mind 
People think I'm insane because I am frowning all the time 
All day long I think of things but nothing seems to satisfy 
Think I'll lose my mind if I don't find something to pacify 
Can you help me occupy my brain? 
Oh yeah 
I need someone to show me the things in life that I can't find 
I can't see the things that make true happiness, I must be blind 
Make a joke and I will sigh and you will laugh and I will cry 
Happiness I cannot feel and love to me is so unreal 
And so as you hear these words telling you now of my state 
I tell you to enjoy life I wish I could but it's too late