Man får stå ut med mycket som ledare för en stormakt; exempelvis underlydande och diverse politiska motståndare som inte förstår ens storhet.
Fast man har möjligheten att göra världen till ett lite bättre ställe också, så länge man inte tappar kontrollen över saker och ting och ställer till det.
Vilket en och annan politisk ledare gjort genom tiderna.
De som ställer till det mest beter sig ofta som envåldshärskare och använder statens resurser för att gynna sig själva på bekostnad av andra.
Kanske var det också anledningen till att Scott Lilienfeld och hans kollegor bestämde sig för att kartlägga sambandet mellan psykopatiska drag och framgångsrikt ledarskap hos amerikanska presidenter.
Resultatet presenterades i tidskriften Journal of Personality and Social Psychology år 2012, i en artikel med titeln Fearless Dominance and the U.S. Presidency: Implications of Psychopathic Personality Traits for Successful and Unsuccessful Political Leadership.
Låt oss först klargöra ett par saker: för det första är psykopatiska drag - eller antisociala sådana, som de också kallas - inte något som bara förekommer hos folk som är inlåsta på rättspsyk, även om dom nog är lätta att hitta där.
En mängd studier visar på olika samband mellan antisociala tendenser och ledarskap.
För det andra är vissa konsekvenser av antisocialt beteende positiva för utövaren. Om man är tillräckligt hänsynslös kan man komma långt här i världen.
Knepet är förstås att inte vara impulsivt hänsynslös vid fel tillfälle, vilket är mycket svårt att kontrollera om man fått en stor släng av den antisociala sleven.
Om man som psykopat upplever att någon motarbetar en så rinner bägaren lätt över, även om man inte är Darth Vader himself.
Och det var just det dilemmat som fångade Lilienfelds och hans kollegors uppmärksamhet.
Presidentforskning är en stor sak i USA, och en
sökning på Google Scholar, med sökorden "US Presidency" ger 313 000
träffar. Det finns mängder av rankinglistor och dokumentation gällande hur olika presidenter anses ha presterat i förhållande till varandra.
Fast man har möjligheten att göra världen till ett lite bättre ställe också, så länge man inte tappar kontrollen över saker och ting och ställer till det.
Vilket en och annan politisk ledare gjort genom tiderna.
De som ställer till det mest beter sig ofta som envåldshärskare och använder statens resurser för att gynna sig själva på bekostnad av andra.
Om du fylls av oresonlig ilska när medarbetare inte tycker som du
kan du vara i gott (?) sällskap med några av filmhistoriens mest
kända ledare.
kända ledare.
Kanske var det också anledningen till att Scott Lilienfeld och hans kollegor bestämde sig för att kartlägga sambandet mellan psykopatiska drag och framgångsrikt ledarskap hos amerikanska presidenter.
Resultatet presenterades i tidskriften Journal of Personality and Social Psychology år 2012, i en artikel med titeln Fearless Dominance and the U.S. Presidency: Implications of Psychopathic Personality Traits for Successful and Unsuccessful Political Leadership.
Låt oss först klargöra ett par saker: för det första är psykopatiska drag - eller antisociala sådana, som de också kallas - inte något som bara förekommer hos folk som är inlåsta på rättspsyk, även om dom nog är lätta att hitta där.
En mängd studier visar på olika samband mellan antisociala tendenser och ledarskap.
För det andra är vissa konsekvenser av antisocialt beteende positiva för utövaren. Om man är tillräckligt hänsynslös kan man komma långt här i världen.
Knepet är förstås att inte vara impulsivt hänsynslös vid fel tillfälle, vilket är mycket svårt att kontrollera om man fått en stor släng av den antisociala sleven.
Om man som psykopat upplever att någon motarbetar en så rinner bägaren lätt över, även om man inte är Darth Vader himself.
Och det var just det dilemmat som fångade Lilienfelds och hans kollegors uppmärksamhet.
 |
| Theodore Roosevelt är högt upp på rankinglistorna och anses allmänt vara en "badass" president som gjorde bra och schyssta saker (bilden är photoshoppad) |
Forskarna kartlade fyrtiotvå presidenters (till och med George W Bush) gärningar på följande sätt:
- Psykopatiska drag som kartlagts med hjälp av historiska experters omdömen om varje president
- Samtida kartläggningar om respektive presidents ledarskap
- Mer eller mindre objektiva indikatorer av varje presidents prestation (som hur man blev vald och om man blev omvald, varför och hur ofta man drog i krig, eller hur många otrohetsaffärer man var inblandad i)
Deltagarnas framgångar inom en mängd områden ställdes mot kategoriseringar enligt femfaktormodellen baserade på forskning från Stephen Benning med kollegor, som i en artikel från 2003 i tidskriften Psychological Assessment konstaterade två huvudsakliga och inbördes orelaterade komponenter i psykopatiskt beteende (notera att vi pratar om beteendekategorier och inte människotyper):
Fearless dominance: benägenheten att bete sig djärvt, dominant, charmerande, och utan ånger (eller ångest) i sociala sammanhang.
Fearless dominance: benägenheten att bete sig djärvt, dominant, charmerande, och utan ånger (eller ångest) i sociala sammanhang.
Impulsive Antisociality:
benägenheten att bete sig egocentriskt, manipulativt, ha taskig
impulskontroll, ifrågasätta andra, samt en påtaglig oförmåga att hantera
ifrågasättande från andra.
Nu kan man ju tycka att ovanstående är två sidor av samma mynt.
Nu kan man ju tycka att ovanstående är två sidor av samma mynt.
Men det finns en skillnad; om man har psykopatiska drag men är i hyfsad balans är man benägen att ägna sig åt fearless dominance, det vill säga att man går omkring och äger världen i största allmänhet, ungefär som hjälten i vilken actionfilm som helst.
Eldprovet - eller möjligen vattendelaren - visar sig i hur ledare med psykopatiska drag hanterar motgångar och ifrågasättande. Om du ifrågasätter eller avbryter en person som är
benägen att reagera med antisocial impulsivitet så riskerar du att möta
mer aggressivitet än du är van vid, eller för den delen beredd på.
Eller överhuvud taget vill vara i närheten av, när man tänker efter.
 |
Presidenternas rating avseende Fearless Dominance korrelerar starkt med deras popularitetssiffror. |
Så vad kom presidentforskarna fram till?
Till att börja med är 42 personer, varav nästan alla är döda, ett väldigt litet sample. Även om det finns mycket data för varje deltagare.
Trots det finns det en mängd tydliga resultat.
För det första fanns en mycket stark korrelation mellan presidenternas benägenhet att ägna sig åt fearless dominance och det allmänna positiva omdömet om deras prestationer.
Och inom områdena risk taking, public persuasiveness, crisis management, agenda setting, congressional relations var det rena vinstlotten att vara djärv och orädd.
Till att börja med är 42 personer, varav nästan alla är döda, ett väldigt litet sample. Även om det finns mycket data för varje deltagare.
Trots det finns det en mängd tydliga resultat.
För det första fanns en mycket stark korrelation mellan presidenternas benägenhet att ägna sig åt fearless dominance och det allmänna positiva omdömet om deras prestationer.
Och inom områdena risk taking, public persuasiveness, crisis management, agenda setting, congressional relations var det rena vinstlotten att vara djärv och orädd.
När det gäller impulsive antisociality såg det värre ut: egenskapen korrelerade med påtagliga brister avseende integrity, moral authority, agenda setting, administrative skill, samt pursuit of equal justice.
Man ställde också underlaget i förhållande till vad presidenterna hade åstadkommit i sakfrågor - som utveckling av lagstiftning och om man någon gång hade ställts inför riksrätt (impeachment).
Det visar sig att fearless dominance är starkt korrelerat med att ses som en världsledare, utveckling av lagstiftning, och reformarbete.
Impulsive antisociality är däremot starkt korrelerat med tolerera oetiskt beteende hos underordnade, att ställas inför riksrätt, samt negativa omdömen av ens gärning i efterhand - alltså den negativa delen av rankingarna faller ut i listor över olika presidenters ledarskap.
 |
| Watergate: skandalassocierat byggnadskomplex |
Och dom beteendena skall man nog inte försöka släta över, oavsett vilka partisympatier man har.
Forskarna avslutar sin artikel med att konstatera att psykopatidimensionen fearless dominance tycks vara en viktig och inte nödvändigtvis negativ komponent av vad vi värderar i ledarskap.
Åtminstone gällande amerikanska presidenter.
Fast frågan är hur stora skillnaderna är mellan svensk och amerikansk politik - vad kännetecknar din favoritpolitiker, och vilka brister hos vederbörande har du överseende med?
Själv tänker jag att den stora utmaningen är att hitta ledare, både inom politiken och annars, som har den djärvhet som behövs för att genomföra stora och enhetliga förändringar utan att själva spåra ur, tolerera oegentligheter, eller brista i uthållighet avseende administrativ förmåga och rättssäkerhet.
Hur vi sedan kategoriserar deras beteenden är en rent akademisk fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar