måndag 21 maj 2012

Det som förenar oss och skiljer oss åt

Om psykologiska kulturskillnader och den eviga jakten på social tillhörighet

Vid ett antal tillfällen har jag inom och utom landets gränser arbetat hos uppdragsgivare med anställda av olika nationaliteter. Det är uppenbarligen så att chefer och medarbetare med olika bakgrund tar med sig sina värderingar in i sina organisationer, precis som alla människor gör vart dom än går. 
De andra, som inte är som vi, lever uppenbarligen i sin egna avgränsade värld.
Ibland har jag känt mig osäker på hur jag skulle bemöta olika nationaliteter i exempelvis talangförsörjningsprogram med internationell rekryteringsbas. Av en före detta chef fick jag tipset att försöka använda Gert Hofstedes kulturdimensioner för att  förstå och hantera nationella kulturskillnader i organisationer på bästa sätt (chefen i fråga var för övrigt norrman, bara en sådan sak. Tack Thomas ;-)

Hofstede är akademiskt skolad socialpsykolog som sadlade om till corporate business. Under många år arbetade han som internkonsult inom managment på IBM och samlade in information om attityder från olika nationella IBM-kontor.

Hans metod byggde på multivariat analys av en stor mängd data från en och samma enkät, fast distribuerad i olika länder. Intressant och hoppingivande nog konstaterade han att 96% av variansen var gemensam, det vill säga nationella kulturer svarar för en mycket liten del av den totala variansen i attityder och förhållningssätt.

Men betyder det att små skillnader är obetydliga? Låt oss ta fotbollsklubbarna som ett exempel. Djurgårds- och AIK-supporters är som grupper väldigt lika - man gillar sporten, läser på, lägger mycket tid på att följa sitt lag, kan regelverk och spelarprofiler, bland annat.

På individnivå är dom nästan identiska. Men grupptillhörigheten är viktigare än vi kanske tror.
Det är i stort sett "bara" föremålet för uppskattningen som skiljer; jag gissar att fotbollssupporters har till 95% överensstämmande intressen och beteenden oavsett vilken klubb dom hejar på. Ändå är dom där "små detaljerna" som skiljer en DIFare från en AIK-supporter ganska viktiga för supportrarna själva. 

Om skillnader i nationella förhållningssätt

Men åter till Hofstede. Vad gäller de återstående fyra procenten, där attitydformuläret faktiskt kartlägger tydliga skillnader mellan olika nationaliteter, blir det riktigt intressant. Tack vare en väl uppdaterad databas, och en utmärkt webbsida, är Hofstedes forskning tillgänglig för dig och mig och alla andra som vill botanisera i hans material (länk finns sist i inlägget).

De kulturella dimensionerna defineras enligt nedan, och varje lands kultur indexeras på en skala från 1-99 (och ännu högre i vissa fall). Vi går tittar på Hofstedes kulturdimensioner med hjälp av några exempel:

Maktdistans: Sverige (31) kontra Ryssland (93)
Vi lägger väl bort titlarna?
När jag träffat ryska chefer i nordiskt ägda verksamheter har det varit uppenbart att man haft helt olika förhållningssätt gällande befälsordning och hierarkier.

De ryska cheferna använde gärna sin position i organisationen, men var också mer benägna att underkasta sig sina överordnade - ett beteende som passar väl med stor maktdistans.

Skillnaderna i förhållande till det svenska ledarskapet, där man såg sig mer som jämlike med både över-och underordnade, ställde till det för en och annan svensk chef med stationering i Ryssland.

För inte kan man väl ta en chef som säger "du" till en på allvar?


Individualism: Sverige (71) kontra Kina (20)
Tror du att utrymme för egen utveckling är något som reducerar stress? Så är det kanske - i Sverige. 

I Kina kan istället lojaliteten, förmånen att vara en del av ett kollektiv, samt att "take a bullett for the team" reducera stess och motivera medarbetare

I Sverige är det å andra sidan många som känner sig direkt kvävda av att behöva anpassa sig allt för mycket till kollektivet. 

Man undrar vad Geely-cheferna pratar om på väg hem från studiebesöket på Volvo?


Maskulinitet/Femininitet:  Sverige (5) kontra Italien (70)
Skalan med detta namn beskriver tendensen hos ett samhälle att vara tävlingsinriktat och prestationsorienterat, eller mer benäget att värdera omtanke om andra och livskvalitet.

Det har sannolikt inte undgått någon att jämställdhet står högt på agendan i Sverige. Skall du vinna val och medarbetares förtroende bör du lyfta fram ansvar för omhändertagande och jämställdhet - men om du pratar om prestation och att vinna till varje pris framstår du kanske inte som helt uppdaterad.

Irriterade svensk EU-minister.
Hellre miljöbil än Maserati, helt enkelt.

Och mycket riktigt; italienska chefer som försöker lyckas i Sverige kan ibland ha svårt att förstå vikten av pappadagar och karriärvägar för kvinnor - och omvänt kan svenska medarbetare ibland uppfatta de italienska värderingarna som gammalmodiga.

En intressant sak med Hofstedes dimensioner är att nationella kulturer tenderar att förhålla sig till varandra likt fiskarna på bilden längst upp i inlägget när skillnaderna blir stora. Bland annat därför kom Silvio Berlusconi och EU-minister Birgitta Olsson aldrig överens. Och hon var förmodligen rätt nöjd när storfräsaren Berlusconi tvingades avgå...


Osäkerhetsundvikande:  Sverige (29) kontra Finland (59)
Osäkerhetsundvikande handlar om i vilken omfattning som man försöker hantera stress genom att minimera osäkerhet.

I samhällen med låga värden - som Sverige - gillar man inte osäkerhet. Tryggt är bra. Man tenderar också att vara flexibel med struktur och regler, arbeta hårt (när det kan vara motiverat) och ifrågasätta normer som inte verkar ge några direkta vinster på kort sikt. 

Anpassningsförmåga och öppenhet för nya intryck är i allmänhet sådant som hamnar högt på agendan. Att arbeta hårt utan en långsiktig garanti för utfall är inte så populärt (utan betraktas nästan som lite oklokt). 
 
Kombinationen individualistiskt förhållningssätt och osäkerhetsundvikande har bland annat beskrivits i denna artikel av David Eberhart (även om han inte utgår från Hofstedes dimensioner så passar hans spaningar utmärkt med dessa).

Sven Dufva mot ryssen. Vad skulle kunna gå fel?
I andra ändan av skalan hittar vi samhällen där framtidsosäkerhet hanteras med ritualisering och tydliga normer - vare sig det gäller organisation, religion, eller utbildning. Oortodoxa lösningar uppfattas ofta som lite märkliga.

Bland de samhällen som ligger högst i detta avseende hittar vi Japan och medelhavsländerna, men vårt östra grannland är faktiskt också ganska annorlunda än vad vi är i detta avseende.

Föga förvånande kan man också konstatera att svenskägda koncerner ibland har svårt att förse den nordiska urvalsbasen med talanger från sina finska organisationer.  Frågan är bara om det beror på genuin talangbrist hos brödrafolket eller på "svenskt" kulturinfluerade urvalskriterier?

Finsk-svenska handelskammaren har mer på temat här, dock fokuserar man endast på vad som skiljer länderna åt i dikotoma termer.


Lång mot kort tidsorientering -  Sverige (20) kontra Japan (80)*