Kallar du din chef för narcissist? Typ, egenskap, och personlighetsstörningar.

 http://www.svd.se/naringsliv/karriar/destruktiva-chefer_6930291.svd

Tidningen Chef publicerade för några dagar sedan en artikel om en generaldirektör som ådragit sig medarbetarnas ogillande och blivit lågt rankad i en utvärdering (huruvida det finns belägg för ogillandet och utvärderingen lämnar vi därhän). Svenska Dagbladet basunerade ut ”Sveriges värsta chef” , och flera andra tidningar hängde på.

Foto: David Castillo Dominici

Som ett brev på posten i sådana sammanhang kommer - åtminstone i fikarummen - användandet av beteckningar som ”psykopat” och ”narcissist”. Tidningen Chef behandlar för övrigt narcissist-temat i en separat artikel här.

De etiketter som vi ibland använder utan djupare eftertanke bottnar egentligen i psykiatrisk diagnostik av personlighetsstörningar. Mer om det finns att läsa här. Fast oftast hamnar våra slarviga benämningar ganska långt från sin kliniska innebörd - på gott och ont.

Mycket kortfattat kan man säga att personlighetsstörningar är långsiktiga, integrerade och genomgripande mönster av upplevelser och beteenden hos en individ. Dessa upplevelser och beteenden avviker tydligt från vad som är kulturellt förväntat och accepterat .

Å ena sidan kan vi, om vi lägger oss till med ett utpräglat postmodernt perspektiv, hävda att eftersom normalitet är en social konstruktion så kan man inte diagnosticera på detta sätt över huvud taget. Invändningen har sina poänger om man funderar på vad som är normalt för exempelvis en barnsoldat i Sierra Leone i förhållande till ett barn i en Amish-familj i Pennsylvania.

Å andra sidan är postmodernismen en klen tröst för de människor som faktiskt lider av sina personlighetsstörningar i vår alldeles vanliga svenska vardag.

Ytterligare en sak är viktig att känna till innan man börjar diagnosticera: för att kvalificera sig för en diagnos krävs det att ”Det finns ett personligt lidande eller sociala svårigheter, eller båda, som klart visar sig vara associerat med beteendet beskrivet i [den aktuella diagnosen]”. Här kvalar relativt få människor i våra vanliga organisationer in (att en person visar ilska på jobbet kan vara obehagligt för vissa, men det betyder inte nödvändigtvis att vederbörande är personlighetsstörd).

Som personlighetsstörd kan man dessutom i vissa fall ha stora vinster av sitt beteende, även om man är riktigt stollig. Exempelvis torde antisocial personlighetsstörning vara en stor tillgång om man aspirerar på en karriär som kriminell gängledare. Eventuellt personligt lidande blir försumbart jämfört med alla pengar man kommer över, alla galanta damer man får umgås med, och den sociala status man får i och utanför gänget.

Det som brukar komplicera tillvaron för ovanstående kategori personlighetsstörda är antingen att likasinnade kamrater blir ilskna och begår mordförsök, eller att missbruk blir ett övermäktigt problem. Kombinationen av dessa två riskfaktorer kan vara direkt livsfarlig, vilket också är anledningen till att man skall undvika blöta fester med kriminella gäng.

Lyckligtvis är det så att personlighetsstörningar brukar "klinga av" med åldern, och den kriminelle buse som överlevt sin femtioårsdag lever sannolikt ett mycket lugnare liv än han gjorde för tjugo år sedan. Det vill säga: om Hells Angels har en senioravdelning så har dom säkert lugnare fester än ungtupparna.

Men åter till vår benägenhet att dela ut personlighetsstörningsdiagnoser mer eller mindre lättvindigt. Har utvecklingen påverkat också expertisens kriterier för att sätta diagnos? I en artikel i New York Times kan vi läsa att expertisen ligger i fejd gällande just diagnostikfrågan.

Vissa av de psykiatriska experter som snickrar på den uppdaterade upplagan av DSM, kriterielistan för hur psykiatriska sjukdomar diagnostiseras, vill behålla det gamla sättet att fastställa olika typer av åkommor (och patienterkategorier): exempelvis narcissistisk personlighetsstörning. Nytänkarna vill istället att man i större omfattning skall beskriva isolerade faktorer som tillsammans representerar en individs beteendemönster och problematik. 

Är ni med? Antingen ser man diagnostiken som ett sätt att beskriva typer. För den som gjort Myers-Briggs Typindikator eller JTI så är det lätt att förstå konceptet. En viss typ är som han/hon är, och så är det inte mer med det. "Alla narcissister är på ett visst sätt". Detta är klinikernas och praktikernas perspektiv.

Eller så representerar diagnostiken bara sammanfattningen av de beteenden och problematik som en individ har. Alla kliniska problembeteenden är kvantifierbara enligt samma logik som ett modernt personlighetstest bygger på; att alla personer ses som mer eller mindre extroverta, exempelvis. Detta är akademikernas perspektiv.
Konflikten mellan typ- och faktorperspektivet är representativ för mycket teoribaserad praktik. Skall den praktiska tillämpningen eller den teoretiska förståelsen ha tolkningsföreträde?

Till detta kommer att vissa diagnoser, exempevis narcissistisk personlighetsstörning, inte längre kommer att inkluderas i DSM eftersom narcissistiskt beteende normaliseras i allt större omfattning i dagens samhälle. Man konstaterar att fokusering på yta blivit normal. Vilket ju också innebär att postmodernisternas argument vunnit genhör hos den psykiatriska expertisen.

Vad som är bra och dåligt med att tider och kriterier förändras är inte lätt att säga. Men det motsägelsefulla i att American Psychiatric Association avskaffar narcissismbegreppet samtidigt som folk tenderar att bli allt mer kränkta är en tankeställare. Inte minst i ledarskaps- och medarbetarskapssammanhang. Man bör kanske fråga sig - är det rimligt att jag blir kränkt av att chefen ber mig göra något jag inte känner för?

Det är i all fall lätt att konstatera: en klok människa undviker att sätta diagnoser på sina medmänniskor till vardags. I synnerhet gällande de man står i beroendeförhållande till – och det oavsett om man är med i Hells Angels eller inte.

Länkar med koppling till ovanstående:
http://www.svd.se/naringsliv/karriar/destruktiva-chefer_6930291.svd