Wallenberg, Eichmann, Hogan, och Freud

Om moral, omoral, och olika sorters urspårning på jobbet.

Moral och moraliskt handlande är komplicerat även för dom som tillbringar sina liv med att studera det. En bra sammanfattning (från tidskriften Current Directions in Psychological Science, 2010) hittar du här. 

Socialpsykologisk forskning gällande moralisk personlighetsutveckling kan förenklat delas upp i två paradigm (fortsätt läs. Vi kommer att landa i en väldigt användbar definition av arbetsmoral och urspårning på jobbet):

Raoul W: bröt mot omgivningens
regler. Var klok, modig, och moralisk.

1) En skolbildning som likt Kohlberg utgår från att folk faktiskt kan bete sig moraliskt oberoende av sin omgivning, bara dom lär sig resonera kring konsekvenserna av sina handlingar. Moraliska handlingar förmodas alltså vara något man kan lära ut, eftersom det är vad som händer på insidan av individen som räknas.

Detta låter som en god idé. Men - vore det så enkelt så skulle ju etikföreläsningarna på landets högskoleutbildningar vara fullt tillräckliga för att göra Raoul Wallenbergare av oss allihop.

Och det har ju inte hänt.

2) En skolbildning som hävdar att det är den sociala miljön som styr människors (moraliska) handlingar. 

Adolf Eichmann; inte omoralisk,
lydde bara order. Enligt sig själv.
Psykopat enligt de flesta andra.

Denna the situationist approach ger inte många korvören för individperspektivet. 

En av dess företrädare, John M Doris, pekar på alla de socialpsykologiska experiment (exempelvis det som beskrivs här) vilka bevisar att människor gör nästan vilka konstigheter som helst för att vinna social status och grupptillhörighet.

Att ta fram en likabehandlingspolicy på en arbetsplats med mobbingproblematik torde därmed vara likvärdigt med att kasta pengarna i sjön (i någon mån beroende på hur policyn implementeras). 

Om det nu är beteendeförändring man är ute efter, alltså.   

I ärlighetens namn är det nog så att begreppet moral och moraliskt handlande är så komplext och förknippat med många andra oberoende sociala och psykologiska faktorer att det inte går att behandla som fristående fenomen över huvud taget. 

Men låt oss tillfälligtvis lämna socialpsykologerna åt sin moraliska ökenvandring - det finns andra sätt att ta sig an fenomenet. Ett utmärkt exempel från personlighetspsykologin  är Robert Hogan som i april 1973 publicerade en faktormodell för moraliskt beteende - med psykometriska kvaliteter utöver de vanliga.

Wrestlingens motsvarighet till Bob.

Detta var början på en remarkabel forskargärning. Fyrtio år senare har professor Bob tillsammans med sin fru Joyce (också hon professor) på ett omvälvande sätt bidragit till hur man kan förstå moral och omoral på beteendenivå i organisationer.

Istället för att utgå från ett abstrakt koncept som moral så har paret Hogan utgått från personlighetspsykologi - och psykometri - för att ringa vad folk uppfattar som omoraliskt beteende.

Det äkta paret antog nämligen att man kunde använda den så kallade axel två i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) för att förstå inte bara kliniskt problematiska beteenden - utan även sådana beteenden som vanliga chefer och medarbetare ägnar sig åt när dom spårar ur i omgivningens ögon.

Det vill säga, den del av DSM som rör psykiatrisk diagnostik av personlighetsstörningar.

Man kompletterade DSM-spåret med lite psykodynamiska inslag och lade till några egna tankar (bland annat den socio-analytiska teorin, som i ärlighetens namn har större pedagogiska än vetenskapliga kvaliteter). 

Men sedan gjorde man sin psykometriska hemläxa. 

Med besked.

Resultatet är det arbetspsykologiska test som vi idag känner som Hogans Descriptive Scales (hela manualen, komplett med teoretisk bakgrund hittar du här). 

Andra testförlag har utvecklat liknande formulär för att kartlägga urspårningsbeteenden. Dessa formulär bygger dock på samma grundläggande nomenklatur, även om man av varumärkesskäl använder lite olika benämningar för att beskriva den sortens "normalvariation av personlighetsstöringar" som testerna mäter.

Nu kanske du tycker att psykologisk testning är en dunkel metodik med begränsad nytta och koppling till hur folk beter sig i verkligheten- fast då har du fel. 

Välgjorda psykometriska instrument bygger nämligen på det enkla faktumet att det finns ett samband mellan hur folk besvarar frågor i ett formulär, och hur dom tenderar att bete sig i vardagen. 

Just av den anledningen är psykologiska tester mer rock-n-roll och hard core evidensbaserade än många andra teorier och metoder med bäring på moraliskt beteende (även om flera av de senare hade kunna vara mer praktiskt användbara om deras upphovsmänniskor hade gjort sig omaket att lära sig statistisk metod ordentligt).

Därmed inte sagt att du bör använda veckotidningstestet (eller checklistan) för att kolla om din chef är psykopat. Psykologiska tester är verktyg; och precis som med andra verktyg bör du vara försiktig med att använda billigt smäck på ett lättvindigt sätt, jämfört med att bruka allvar med grejer som är påkostade och välgjorda.

Ett spännande faktum gällande psykologiska tester är för övrigt att folk tenderar att svara på ett sätt som speglar både deras förmåga att reflektera kring konsekvenserna av sina handlingar (exempelvis "jag har aldrig avsiktligt skadat någon")  och deras benägenhet att anpassa sig till socialt tryck och konventioner:

En av många studier (klicka på bilden för en större version) som visar på sambandet mellan personlighetstester och människors benägenhet att tumma på sanningen för att passa in i gänget (Emotion Regulation Abilities and the Quality of Social Interaction, tidskriften Emotion, Mars 2005)

En annan vinst med psykometrisk metodik är möjligheten att vikta olika variablers betydelse i förhållande till varandra. Orkar man bara läsa igenom korrelationsmatrisen ovan kan man exempelvis begrunda att begåvningsskillnader mellan olika studenter tycks vara helt oviktiga när det gäller vilket betyg man får i slutändan, medan personlighetsegenskapen conscientiousness (samvetsgrannhet) har en massiv påverkan på betygsresultatet.

God begåvning har obetydligt samband med höga betyg, medan den oglamorösa personlighetsegenskapen samvetgrannhet är mest betydelsefull.

Så - betyder det att man kan vara helt tappad bakom en vagn, men ändå få toppbetyg på universitetet?

Nja. inte riktigt. Att resultatet ser ut på det sättet beror huvudsakligen på att egenskapen begåvning inte är normalfördelad i studentpopulationen som man gjorde undersökningen i. Studenter har utsatts för urval så många gånger under sin uppväxt.  Endast en försvinnande liten del av dom som kommit in på en krävande utbildning har några direkta problem med att lösa teoretiska uppgifter. 

Skillnaden mellan olika studenters problemlösningsförmåga är alltså ganska liten - medan egenskapen samvetsgrannhet varierar en hel del bland studenterna, och är starkt kopplad till om man skött sina studier inför tentan, eller varit ute och festat på studentnationen under hela studieperioden. 

Och det förhållningssättet har betydelse för studentbetygen... och mycket annat här i livet.

Vem vet, vissa människor kanske till och med skulle kalla studiedisciplin en form av arbetsmoral. 

Och har du orkat följa den röda tråden i denna text ända hit så kanske du tillhör den skaran?

____________________________________________________

Missa inte denna föreläsning från maj 2012 där professor Hogan bland annat ger sin version av olika perspektiv på organisatoriskt beteende, komplett med fantastiska citat som  "Culture is kinda like the easter bunny, but not exactly".