Vilka är dina tre utvecklingsområden? Bloggens guide till en lyckad jobbintervju

Om kognitiv dissonas och människors benägenhet att frisera sitt mentala CV.

Jag har gjort tusentals intervjuer i urvalssammanhang, och en sak är helt uppenbar: människor talar ogärna om sina misstag i intervjuer.

Vissa människor tror att detta
är idealet i en intervju.
Dom har fel.

Och det är lite synd. Faktum är att den intervju som genomförs vid en personbedömning rimligen bör omfatta både styrkor och utvecklingsområden hos en kandidat (därav rubriken på detta inlägg).

Att kandidater i urvalsintervjuer har många goda sidor är nästan självklart. Men det är också viktigt att höra kandidater reflektera kring sina beteenden och attityder i olika sammanhang, och huruvida lärdomar har dragits av eventuella misstag.

Då slipper kandidaten förhoppningsvis begå de största tabbarna i vår regi, och alla blir glada och nöjda.

Etiska konflikter och professionella beroendeförhållanden är exempelvis sådant som man helst bör kunna hantera i en kvalificerad befattning. Annars har man inte mycket att sätta emot när arbetslivet börjar ställa krav.

Men å andra sidan. Självreflektion är ingen garanti för självinsikt hos en jobbsökande, det är ju de faktiska beteenderna som avgör hur folk presterar på jobbet. En gång träffade jag på en dansk VD som hade ett mycket vinnande sätt och kunde berätta en insiktsfull livshistoria... som verkligen visade sig vara en livshistoria.

Då kom personlighetstester och avstämning med styrelseordförande väl till pass. Fast VD:n tyckte det var vrövl.

En snygg slips kan göra skillnaden

Genom åren har också en och annan kandidat tittat hjälpsökande på undertecknad och med viss desperation i rösten sagt "Jag kommer inte på något" i diskussioner kring utvecklingsområden.

(alltså utvecklingsområden på riktigt, inte sådana man lärt sig beskriva så att det låter snyggt, som "jag kan driva på väldigt hårt för att nå resultat"- när var det senast ett problem för en arbetsgivare?).

Lyckligtvis kan man lugna dessa kandidater.  Det är ett fullständigt normalt beteende att ha svårt att prata om sina misstag i en urvalsintervju - och det finns (minst) två goda anledningar till att det förhåller sig sålunda:

Den första anledningen är att en person som skall på en urvalsintervju självklart är känslomässigt och intellektuellt fokuserad på att framstå på absolut bästa sätt. Det är naturligt att man försöker peppa sig på bästa sätt eftersom så mycket förefaller stå på spel.

Fast egentligen kan man ju omöjligen kan ha nån tillförlitlig uppfattning om sina medtävlares kvalifikationer eller arbetsgivarens närmare önskemål. Så man har allt att vinna på att ta det lugnt och vara sig själv.

Den andra anledningen till att det är svårt att lyfta fram sina "mindre goda sidor" i en intervju beror på fenomenet kognitiv dissonans. I motsats till den föregående anledningen bottnar detta i en mycket mer djupgående tendens att frisera sin livshistoria så att den inte går emot bilden av en själv som en duglig person.

Upphovsmannen bakom begreppet kognitiv dissonans var Leon Festinger, en av socialpsykologins portalfigurer. I ett berömt experiment lät han testpersoner ta emot instruktioner om att ljuga för andra mot betalning (försökspersonerna trodde att uppgiften handlade om en helt annan och mycket enformig uppgift).

Försökspersonerna skulle genomföra den urtråkiga uppgiften och därefter presentera uppgiften för nästa deltagare.  Dessutom skulle dom hävda att uppgiften var både spännande och stimulerande.

Men experimentet tog inte slut där. Som tack för att försökspersonerna ljög som begagnade bilförsäljare fick dom kontant ersättning; halva gruppen fick en dollar, och andra halvan fick tjugo dollar.

Och sen kommer vi till det fina i kråksången. Efter en tid följde Festinger och hans grupp upp samtliga deltagare med intervjuer om hur dom själva hade upplevt den monotona övningen.

Blir man utnyttjad och handlar emot sin
övertygelse för småpengar är man uppenbarligen
benägen att ändra på sin övertygelse.

De deltagare som hade fått en dollar för besväret att ljuga beskrev övningen som spännande och rolig. 

Medan de deltagare som hade fått tjugo dollar för besväret beskrev fortfarande att övningen var tråkig.

Alltså; att ljuga för småpengar är något de flesta finner ganska pinsamt. Då tenderar vi att "göra om" vår bild av vad som hänt till vår fördel. Att ge instruktioner vid ett vetenskapligt experiment mot god ersättning är nåt helt annat, och låter oss bevara vår ursprungliga uppfattning.

Handlar man emot sin övertygelse för
större pengar tycks man kunna behålla både
pengar och övertygelse, och prata om det.

Festingers klassiska experiment visar alltså på ett snyggt sätt att vi faktiskt är benägna att efterhandskonstruera verkligheten när vi tycker att den är svår att förhålla sig till.

Så nästa gång du sitter i en intervjusituation - oavsett vilken sida du sitter på - tänk på att det är helt ok att glömma bort saker som solkar bilden av en karriär utan misstag eller obehagliga situationer.

Men det är ännu bättre om man allt kommer ihåg dom - både misstag som begåtts, och tillfällen då andra människor försatt en i obehagliga situationer.

Det är ju först då som man kan resonera och handla som en den kloka och erfarna person man förhoppningsvis är.

DISCLAIMER: har du en riktig otur så får du träffa en intervjuare som inte läst ovanstående och faktiskt letar efter Jesus personifierad till den sökta tjänsten. Om du då följer ovanstående rekommendationer så kan det hända att nån annan får jobbet. Fast å andra sidan så slipper du bli korsfäst för att du inte motsvarade förväntningarna som du målade upp i intervjun. Och det kan ju vara skönt att slippa, eller hur?

Länkar:
 http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jens-liljestrand-vem-har-inte-haft-fel-nagon-gang