Ett jobb kan vara som en kärleksrelation:
Med rätt jobb kan du utvecklas enormt...
...med fel jobb kan du bli
en mycket bitter människa
...vardagen infinner sig
alltid - och efter att ha varit med en stund kanske du är glad att du överhuvud taget har ett jobb att gå till
Du kan vara överdrivet engagerad i ditt arbete (och
fara illa av det)...
...du kan förhålla dig mycket opersonligt till ditt arbete (och fara illa av det)
Folk som man har ett jobb önskar att dom fick vara
lediga mer...
...folk som blir av med
jobbet inser att det kanske inte var så dåligt trots allt
Kort sagt - relationer kan vara komplicerade, till och med den du har till din yrkesroll.
Hur kan det vara så svårt
för folk att vara lagom engagerade - alltså,
jobba så mycket att dom bidrar och utvecklas på sina arbetsplatser, men utan
att bli utbrända eller förtäras av likgiltighet?
Precis den frågan adresserade
Willam Kahn och hans kollegor i en studie sam genomfördes
redan i slutet av 1980-talet.
Till att börja med
konstaterade Kahn att det finns inslag av både personligt engagemang och personligt
avståndstagande mellan varje medarbetare och arbetsgivare.
Ungefär som i
kärleksförhållandet alltså.
Å ena sidan vill du kanske gå "all in" med din partner, och vara
ett ”vi”, men samtidigt har du dina egna behov, och vill vara ett ”jag”.
-”Aha”, tänker
du kanske nu. ”Nu vet jag vart det här barkar”.
-”Nu kommer
psykologen att prata om behovet av mer ’jag’ och mindre ’vi’”, (eller tvärt om,
beroende på om du gillar ditt jobb/din partner eller ej).
Men så enkelt är det
inte.
Enligt Kahn och hans föregångare hanterar vi två oberoende dimensioner samtidigt
i alla våra roller: personligt engagemang och personligt avståndstagande.
Är du med?
Det är alltså två
processer som pågår samtidigt och oberoende av varandra.
Lite som gasen och
bromsen på bilen, alltså.
Människors arbetsrelationer liknar bilkörning: vissa är bra på att gasa (och behöver lära sig att bromsa) andra är bra på att bromsa (och behöver lära sig att gasa) |
Såhär är det dessvärre med mentala processer: två stycken är exakt dubbelt så många som folk i allmänhet trivs med att hantera samtidigt.
Precis som att det är svårt att gasa och bromsa samtidigt, är det svårt att öka och minska sitt engagemang samtidigt.
Och om man inte tänker sig för händer det lätt att man gör det ena för mycket och det andra för lite.
De goda nyheterna är att balanserade människor med koll på sitt känsloliv och sina egna behov har lättare att moderera sina relationer till sitt jobb.
- känslomässigt tilltufsad
- oerfaren och saknar koll på sina egna behov
- har en osäker anställning där kortsiktighet premieras
- eller bara har auktoritetsproblem i största allmänhet
Och det är klart, inte heller underlättas
engagemanget om man har en arbetsgivare som jäklas med en.
Konsten uttrycker det bäst:
"För hur nära är nära? Och hur långt är långt ifrån?
Var ligger mitten?Hur långt ifrån långt?
Hur långt kan det gå?"
Ok, så vad kännetecknar de två dimensionerna?
Personligt engagemang:
Personligt engagemang känns som flow |
- Social, intellektuell, och känslomässig ömsesidighet
- Involvering
- Flow
- Mindfulness
- Inre motivation
- Kreativitet
- Känslomässigt uttryck
- Autenticitet
- Lekfullhet
Personligt avståndstagande:
Klart så långt?
Varje människa har två
parallella processer, en för att engagera sig i jobbet, och en för att begränsa
sitt engagemang.
Förhållandet mellan
engagemang och avståndstagande är inte nödvändigtvis korrelerat; mer av det ena betyder inte alltid
att man har mindre av det andra.
Båda behövs.
Och båda kan användas för
mycket – eller för lite.
___________________________________
Kahn, William A: Psychological Conditions
of Personal Engagement and Disengagement at Work Academy of Management Journal;
Dec 1990; 33, 4; ProQuest Central pg. 692
___________________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar