Fyra fakta om den svåra konsten att leda som man lär

"Och det hände vid den tiden att från statsminister Löfven utgick ett påbud att hela Sverige skulle följa FoHMs riktlinjer. 
Detta var den mest dramatiska nedstängningen under pandemin, och den hölls när Dan Eliasson styrde Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 
Alla gick då för att isolera sig med sina närmaste, var och en till sin stad."

Men inte, skulle det visa sig, Stefan och Dan.

- "Shit", tänker du kanske nu. "Inte ännu ett inlägg i flödet om hur dumt och dåligt allting är". 

Men lugn, detta är en text om ledarskap. Och neuropsykologi. 

Dessutom med roliga bilder och riktig feel-good känsla i slutet. 

Så häng på!

I alla fall, som man kunde vänta sig blev huvudpersonerna i juldramat outade av outade av Aftonbladet i mellandagarna : Löfven behövde tydligen kunna raka sig, Johansson behövde köpa julklappar, och Eliasson behövde (får man förmoda) bara komma iväg och vara sig själv för en stund.

Nu kan ju nån hävda att inget är nytt under solen, typ för att Aftonbladet är en skräpsajt, politiker är notoriska lögnare, och att världen skulle fungera så mycket bättre om alla bara hade samma höga moral som en själv. 

- "Nä, jag är en klok och nyanserad person", säger du kanske nu. 

- "Men varför i hela fridens namn lever inte ledare som dom lär?!" 

- "Och hur svårt skall det vara att bara göra rätt?!" undrar du kanske sen. 

Jo, ganska svårt, visar det sig. Och inte bara för politiker, vilket förklaras på ett elegant sätt av Joshua Greene i boken "Moral tribes: emotion, reason, and the gap between us and them", med utgångspunkt i neuropsykologi. 

Del ett: hur vårt moraliska tänkande fungerar

Bilder på hjärnan kan vara ganska tråkiga. Men eftersom vi försöker förstå varför ledare kan gå emot riktlinjer de själva representerar är det läge att göra den lite mer spännande: 

Lite översiktligt kan man säga att vårt tänkande om moral (liksom resten av vårt tänkande) pågår i flera delar av hjärnan samtidigt. Dessa delar fungerar på helt olika sätt.

 

Längst fram (i en del av frontalloben, kallad VMPFC) sitter en område med samma egenskaper som rollfiguren Data i Star Trek TNG, för dig som har koll på sånt:

VMPFC är ganska litet men fyller en massa viktiga funktioner genom att binda ihop och synkronisera  känslouttryck, beslutsfattande, och social kognition - alltså bilden av hur jag uppfattar världen, och hur världen uppfattar mig. 

I moralfrågor använder vi VMPFC för att kunna väga tänkbara konsekvenser av olika handlingsalternativ i förhållande till en princip, samt förmågan att föreställa sig hur andra människor skulle uppfatta en beroende på vilket handlingsalternativ man väljer. 

En bit uppåt vänster (i DLPFC) sitter en helt annan del och försöker hålla reda på saker och ting - lite som Kyle i South Park. Kyle representerar arbetsminnet - och som många konstaterat är det inte så lätt att ha koll, med höstens olika riktlinjer, med olika förbehåll, från olika håll (vilket dock inte är en hållbar ursäkt för ledare som ignorerar dem).

Den som vill göra rätt måste alltså alltid hålla sig uppdaterad - även om det inte alltid är så lätt.  

Och så till sist - den tredje aktören i detta neuropsykologiska drama. Den som ofta hörs och syns mest, inte minst i moralfrågor:

Jajamän, djupt inne i din och min (och politikerns) hjärna hittar vi amygdala, eller den neurologiska motsvarigheten till Homer Simpson. 

Bra på att göra det som känns rätt för stunden, men ännu bättre på att undvika obehag. Amygdala är först i perceptionskedjan och värderar all information som flödar genom våra tankeprocesser. Och reagerar instinktivt med ogillande eller gillande. Det är bland annat därför folk är mer kritisk mot politiker som tillhör motståndarsidan än det egna laget, oavsett vad de säger. 

Låt oss titta på hur de tre delarna samspelar, så blir det ännu tydligare:

Amygdala är en pliktetiker som är extremt fokuserad på att skilja gott från ont (Emmanuel Kant får ursäkta förenklingen). Vilket är väldigt bra när man behöver tänka fort - som när man snabbt måste bedöma ett hot eller en handling som kan ställa till det för en själv eller andra. 

Däremot är amygdala värdelös när det gäller att hantera komplexitet. Och paradoxalt nog bidrar mer komplexitet till starkare aktivering av amygdala - vår smarthjärna räcker helt enkelt inte till (Loos, Eva, et al. 2020).Överlevnadsinstinkterna slår till och vi ser allt i svart och vitt.

När vi är som bäst rustade att hantera kognitiv belastning - mätta, utsövda, utvilade, och älskade av vår omgivning - så brukar de tre aktörerna kommunicera rätt väl. Problemet är att vi inte alltid lever i den bästa av världar.

Del två: därför bryter ledare mot riktlinjer de själva företräder

En dålig sak med vår hjärna är att vi oftast inte märker när Data gör misstag, eller när nåt ramlat bort ur Stans minne. Nån sorts slutsats kommer vi ju fram till ändå, och där och då är vi inte i stånd att bedöma kvaliteten på slutprodukten.

Detta gäller inte bara statsråd och generaldirektörer, utan alla människor. 

Vi TROR att vi kan förlita oss på att vår hjärna är konsekvent när vi sitter och diskuterar moralfilosofi, eller vilka riktlinjer som borde gälla för att begränsa smittspridningen.

Men i själva verket är amygdala - vår inre Homer Simpson - en omedveten och onyanserad gatekeeper som på ren magkänsla värderar alla vinster kontra kostnader på kort sikt. 

Låt oss säga att du är ett statsråd. 

Du håller tal om vikten av att följa regler och riktlinjer, och i stunden menar du vad du säger. Förhoppningsvis är hela ditt moraliska tankesystem i toppform. 

Sen, några dagar senare, är du på väg hem. 

Du är inte alls längre i din kognitiva sweet-spot, utan är ärligt talat ganska stressad och nedtyngd efter en lång höst med den jäkla pandemin som prövat ledare i hela världen mer än nåt annat sen andra världskriget. 

Den kognitiva belastningen är hög.

Långsiktiga planer och konsekvensanalyser är något som din vanligtvis välfungerande VMPFC får ta hand om, och i stundens ingivelse - som när du konstaterar att du passerar Gallerian på väg hem, och inser att du kan kompletteringshandla, vilket avsevärt skulle underlätta din stressade tillvaro - så är den långsiktiga delen av hjärnan inte så aktiv. 

Då är det kortsiktiga vinster och förluster som gäller (Hassannejad & Liljenström 2015).

I själva verket är det alltså Homer Simpson som håller hårdare i ratten när den kognitiva belastningen ökar. Fördelen är att han är bra på att identifiera snabba vinster - nackdelen är är att han inte har något konsekvenstänk.

Nu är för hoppningsvis ledare lite mer kapabla än genomsnittspersonen. Jag har ägnat större delen av mitt yrkesliv åt psykologiskt urval och ledarutveckling, och det GÅR att skilja mellan de som är sämre och bättre skickade att sköta en ledarroll, oavsett om det handlar om en chef i första linjen eller en myndighetschef. 

Men urvalsprocesserna syftar inte till att skilja mellan bra och dåliga människor, endast urskilja vilka människor som är bäst rustade att hantera alla de former av kognitiv belastning som ledarrollen innebär.

Del tre: därför blir vi extra arga när politiker bryter mot sina egna riktlinjer

Som vi konstaterat är det vår inre Homer Simpson - amygdala  - som är snabbast på bollen när något händer i omvärlden. Och i moraliska sammanhang triggas amygdala extra mycket  av uppfattade orättvisor här i världen (Haruno, M., & Frith, C. D. (2010). 

Och det är ju faktiskt extremt provocerande att du frivilligt suttit isolerad från dina nära och kära, samtidigt som en höjdare drar till kanarieöarna. 

Och även om också du sannolikt tagit dig vissa friheter när det gäller pandemirestriktionerna - vilket du med hjälp av dina kognitiva kompisar Data och Stan kunnat rättfärdiga för dig själv i efterhand - så tänker du nog inte på det när du läser Aftonbladet.

Alltså: Låt säga att du ser ett facebookinlägg om Dan Eliassons semesterresa, samtidigt som du inte träffat dina äldre släktingar sen i mars, parallellt med desperata försök att planera nyårsmiddagen och hantera dina skrikiga barn. 

Sannolikt blev du då MYCKET mer förbannad över att Eliasson tar sig friheter än om du hade suttit i hemma hos din mamma i hennes bekväma läsfåtölj, med en kopp the, och läst om det hela i en nyanserad åttaspaltare i ett nyhetsmagasin. 

Vår egen förmåga att förstå och hantera andras ledarskap är beroende av hur samarbetet mellan hjärnans olika delar fungerar. När amygdala går igång tappar vi kontakten med frontalloben och blir mer hårda i våra omdömen. Endast med välfungerande koppling mellan hjärnans olika delar, och hänsyn till en mängd omständigheter, kan vi göra mer kvalificerade bedömningar av andras ledarskap.

Annorlunda uttryckt: arga människor väljer arga ledare, men är också sämre på att bedöma deras förmåga till mer komplex problemlösning.

Å andra sidan: utan förmågan att fatta snabba och intuitiva beslut - med amygdalas hjälp - kan vi inte navigera i världen. Om amygdala inte fungerar kan vi inte skilja gott från ont på ett fungerande sätt - studier visar att nedsatt funktion i amygdala är förekommande hos folk med psykopatiska drag (Blair, R. J. R. 2007), men också att amygdala är extra känslig för stress hos tonåringar (Tottenham & Galván 2016), samt att amygdalas funktion starkt bidrar till hur stressade människor reglerar sina egna känslouttryck (Orem, et. al. 2019).

Sammanfattningsvis: både ledare och följare är helt beroende av sin kognitiva form för att kunna navigera i en komplex omvärld.

Del fyra: vilka krav bör man ställa på en ledare?

-"OK", säger du kanske nu. "Jag fattar att hjärnan är komplicerad. Men vad har det med Stefan och Dan att göra? Borde ändå inte skött detta annorlunda?"

Jo, såhär. Vi vill inte - kan inte - ha ledare som är helt befriade från känslor. Inte bara för att det är dåligt för oss, utan att för att det också är dåligt för dem själva; inte minst ur ett moraliskt perspektiv. En ledare utan magkänsla kan ingen lita på - inte ens ledarens egna anhängare.

Inte heller kan vi ha ledare som endast agerar på känslor. Det gör dem usla på att hantera komplexitet - och världen blir bara allt mer komplex. 

Sedan 2015 har mängden information i världen femfaldigats. Om vi nån gång i världshistorien varit beroende av vår PFC - alltså delarna av hjärnan vi här kallar för Data och Stan - så är det nu. 

Så vad skall vi göra - skall vi gå loss på sociala medier, ge våra folkvalda ett rent helsike, och kritisera dem så att de blir klokare? 

Tyvärr funkar det inte. Kritik reducerar kopplingen mellan PFC och amygdala - det vill säga vi stressar dem till att tänka sämre än de gjorde innan (Gao, et. al 2018). 

Eller annorlunda uttryckt, den som utsätts för ett mediadrev blir allt mer lik Homer Simpson. 

Med det sagt så skall vi såklart förvänta oss det bästa av ledare, även om det ur ett neuropsykologiskt perspektiv är förståeligt om ett stressat statsråd känner sig pressat att göra ett snabbt inköp för att få ihop allt innan Kalle Anka (vi har ju i Sverige en förkärlek för att välja ledare som inte utnyttjar sin maktposition i onödan). 

Med samma neuropsykologiska perspektiv är det mer oklart om en semesterresa till kanarieöarna kan skyllas på ett tillfälligt glapp mellan PFC och amygdala; att planera en resa kräver en hel del långsiktighet och aktivering av exekutiva funktioner (vart skall vi, när skall vi åka, vilka skall med, hur länge skall vi vara borta, vilket hotell skall vi välja, bland annat). 

Samt, inte minst, att långt efter planeringen faktiskt packa väskorna och åka iväg. Det är svårare att förklara med lite julstress och indikerar snarare en mer omfattande brist på omdöme. 

Sorry Dan, men det där blev inte så lyckat. Åtminstone baserat på vad undertecknad känner till om det hela - men jag kan ha fel, gubevars, eftersom mycket av min information kommer från Aftonbladet.

Men bortsett från det: kan vi lära oss något av hela den här historien? Om hur vi skall göra för att hantera ledarskap - oavsett om vi är beroende av det, eller har fått förtroendet att leda landet? 

Till att börja med är det en bra idé är att försöka hålla sin inre Homer Simpson lugn och fin. 

Sen är det en bra idé att försöka använda sin prefontala cortex så mycket som möjligt. Världen blir bara allt mer komplicerad och vi måste försöka förstå hur den fungerar. 

Utan Data, ingen problemlösningsförmåga.

Och sist men inte minst - se till att optimera förutsättningarna för att använda all din kunskap, och inte bara reaktivt problemlösa. Ditt arbetsminne är en utmärkt kompis när det gäller att tänka klokt.

Och mer klokhet är väl vad vi alla vill ha - både för egen del och hos våra ledare? 

Gott nytt år!

#metoo - digital, global, social analys

#metoo tog västvärlden med storm under hösten.

Kampanjen vände upp och ner på makthavare som hade etablerat sig under västvärldens guldålder, långt innan den digitala eran.  Varken Weinstein eller Svenska Akademien hade närvaro på sociala medier, men det var där de föll.

Upp- och nervända världen
för etablissemanget.

Fler kommer att falla efter dem, och det är viktigt att sätta saker i ett större sammanhang - oavsett om digitalisering och globalisering är ditt levebröd, eller om du bara sitter långt upp på läktaren och undrar vad f-n det var som hände egentligen.

Här följer därför en analys av den globala #metoo-kampanjen under fyrtiofem dagar, från mitten av november till mellandagarna, och följde upp med några nationella jämförelser. 

För ändamålet användes ett analysverktyg som jag blivit ombedd att provköra. 

Det kostar tio tusen dollar per år  att använda, men gör det möjligt att kartlägga dynamiken på sociala medier över hela världen ner på individnivå.

Japp, både spännande och liiiite obehagligt. 

Å andra sidan kanske något som fler borde bry sig om: den som har tillgång till datan kan möta förändringen, men den som har huvudet i sanden kan få sin värld vänd upp och ner. 

Som Weinstein och Akademien.

I alla fall, detta är vad jag kom fram till:

1.”Global #metoo-Index” – Sverige världsledande

Visst kommer USA och Japan före Sverige räknat i mängden inlägg.

Men det bor 323 miljoner människor i USA, och 127 miljoner i Japan. 

Sverige har ca 10 miljoner vilket är ett ”globalt #metoo-index” av ungefär 0,88 (baserat på befolkningsmängd delat med procentuell andel av inlägg).  

USA hamnar på 0,14.

Nu är siffrorna inte helt pålitliga eftersom många svenskar twittrar på engelska, men siffrorna talar sitt tydliga språk oavsett:

Vi är i topp.

2.  #metoo - den demokratiska medelklassens revolution

Tänkte du på en annan sak? 

Alla länder på tio-i-toppligan är demokratier. 

Nu är ju i och för sig Twitter och Facebook förbjudet i Kina. 

Och Facebook fyller som bekant inte riktigt samma funktion i Ryssland som i västvärlden.

Men ändå.

Vartenda land på tio-i-topp listan tillhör världens rikaste!

Om det är en slump heter jag Kalle Anka.

-”Meh,” tänker du kanske nu.

-”I så fall heter du Kalle Anka".

-"Ekonomi har inte med saken att göra, jämställdheten är större än så”.

Men det stämmer inte. 

Ekonomi och jämställdhet hänger ihop.

Nästan alla aktörer på sociala medier – alltså de som deltar i #metoo - är nämligen uppvuxna i en värld där EU, USA, och Japan stod för över sjuttio procent av den globala medelklassens konsumtion. 

År 2050 kommer dessa länders del av den globala medelklasskonsumtionen att vara ca femton procent, medan Indien och Kina kommer att ha gått från tre till femtio procent.

Framtiden är i snabb takt på väg att hamna bakom oss, så att säga.

Det postindustriella medelklassamhället är här, men ännu inte där.

Om ekonomisk och social utveckling är sammanhängande och linjär (vilket sannolikt är fallet) så funderar vi just nu i Sverige över utmaningar gällande jämställdhet och hållbarhet som människor i Indien och Kina inte ens drömt om.

Men om tjugo år ser deras samhällen helt annorlunda ut.  

Gällande inkomstfördelning och konsumtion så kommer deras samhällen sannolikt att likna vårt eget i nuläget. När så många människor skall ha så mycket valfrihet utan att fullständigt förstöra sin omgivning krävs en massa kunskaper vi (förhoppningsvis) redan nu har börjat bygga.

Den kunskapen borde vi kunna göra nåt av, i världens mest jämlika land. 

Dessutom kommer dom billiga prylarna från INTE att vara lika billiga längre, när Asien befolkas av en krävande medelklass bestående av miljarder människor -  sådana som du och jag.

Vi får göra det bästa av mellandagsrean så länge den varar, så att säga.

3. #metoo utspelas till mer än 90% på Twitter

Av mer än tre miljoner registrerade #metoo-träffar under 45-dagarsperioden från 14/11 så kommer nästan 93% från Twitter.

En promille av träffarna kommer från Facebook.

Hur kan det komma sig, undrar du kanske? 

Den enkla svaret - det handlar om kvantitet, inte kvalitet. 

Ett välformulerat facebookinlägg kan ju vara bättre än tio tusen tweets. Fast FBs infrastruktur är mycket mindre dynamisk.

Dessutom måste varje tweet taggas med #metoo, medan diskussionstrådar på FB och forum kan ha hundratals inlägg efter varandra. 

För en driven individ är infrastrukturen på Twitter oslagbar - tempot är högt, varje enskilt inlägg räknas, och varje inlägg har potential att bli viralt. 

4. Vad hände den med #metoo den sjätte december?

…klockan sju på morgonen, östkusttid, närmare bestämt?

Tja, vad det än var, så var det inte i Sverige det hände:

Associationsmönstret i sociala medier speglar huvudnyheten under denna period:

Time-Metoo-Silence Breakers. 

Med Trump och Weinstein i direkt anslutning:

Tidskriften Time utnämnde den amerikanska rörelsen Silence Breakers - som satte igång #metoo -  till årets person. 

Ett större och finare medialt erkännande är svårt att få.

Aftonbladets rubriksättare fick det till att det var #metoorörelsen i sig som blev utsedd, så kan det gå i stridens hetta:

Fast eftersom vi hade vi fullt upp med vår egen #metoo-rörelse, så var Time-utmärkelsen rätt osynlig i våra flöden.

5. #metoo vs. svenska värderingar

Det där med Aftonbladet är intressant.  

Under punkt två ovan ser vi att mer än nittio procent av #metoo utspelades på Twitter.  Men vi ser också att media står för 1,4 % av omnämnandena globalt (och då räknar vi Time-puckeln kring den sjätte december).

Hur ser det då ut i Sverige?

Den mediala delen av #metoo i Sverige ungefär fyra gånger större än den är globalt. 

Sju och en halv procent av alla metooinlägg kom från etablerade mediehus i Sverige.  

Nu behöver det inte betyda så mycket – vi är ett väldigt litet land, med en stor och välmående medelklass, och där ett fåtal sajter dominerar nyhetsförmedlingen.  

Men hur kommer det sig?

Varför får #metoo en sådan genomslagskraft i just vårt land?

Sedan många år görs globala undersökningar för att undersöka attitydskillnader mellan olika länder. 

Bland annat undersöks benägenheten att sätta värde på modernitet och självförverkligande, jämfört med att att uppskatta mer traditionella och hierarkiska ideal.

Som du ser ovan gör den stora mängden jämställda individualister svenskarna till ett mycket homogent folk, rent värderingsmässigt.  Rationella, sekulariserade (obenägna att inordna sig i gamla hierarkier), samt orienterade mot självförverkligande och individuellt ställningstagande. 

Raka motsatsen till allt som Svenska Akademin antas representera. 

Det blåste alltså till storm redan när metoo startade i oktober, men Akademien hade inte en susning.

6. Svenska akademien

När jag förberedde detta inlägg letade jag efter akademiens facebooksida, och hittade... 

Dessa lirare. 

Skön låt, men inte vad jag sökte. 

Däremot hittade jag har varken FB-sida eller twitter för de Aderton... fast dom drog ändå en hel del trafik på sociala medier under november-december:

Haveriet påbörjades den tjugoförste november med DNs reportage om kulturmannen (som för övrigt verkar vara en extraordinärt obehaglig person).

Mer än vart femte inlägg kom från etablerade medier, och uppmärksamheten med koppling till kulturmannen var mer än dubbelt så stor som den i samband med att nobelfesten hölls.

Plus att den varade mycket längre. 

Akademiens årshögtid genererade ännu mindre trafik.

Alltså: om nån nämnde Akademien  i sociala medier hösten 2017, så var snarare på grund av DNs scoop än på nåt som Akademien själv anordnade. 

Och de ord som förknippades med Akademien var inte smickrande:

När ditt varumärke på sociala medier frekvent förknippas med orden sexuella och övergrepp så har du tappat greppet - fullständigt.

6 #metoo är ett storstadsfenomen utom i Ronneby

Sysomos kan också sortera informationen om beteenden på sociala medier på geografisk nivå.

Underlaget är inte helt perfekt, bland annat finns både Göteborg och Gothenburg med i underlaget, men en intressant bild tonar fram.

Uppdelat per län står Stockholm och Göteborg för ca sjuttio procent av inläggen i #metoo-kampanjen. Går man ner på kommunnivå blir bilden mer högupplöst:

En kanske förvånade tredjeplats intas av Ronneby, som dock har flera lokalpolitiker från olika partier som är aktiva i kampanjen. 

Drygt hälften av alla inlägg gällande #metoo kommer från Stockholms tätort, trots att endast cirka femton procent av landets befolkning finns där (kranskommunerna redovisas separat). 

Knappt nio procent av inläggen kommer från Göteborgs tätort med ca fem procent av landets befolkning.

Malmö, Lund, och Helsingborg står för cirka fyra och en halv procent av alla #metoo-inlägg, och befolkas av ytterligare ungefär fem procent av landets befolkning.

I Ronneby kommun bor knappt 29 000 personer, eller 2,9 promille av landets befolkning. Ändå lyckas dom stå för mer än tre procent av #metoo-inläggen -  mer än tio gånger befolkningsmängden, och därmed slår dom till och med Stockholmarna med hästlängder. 

Grattis ni tunga influencers i Ronneby, ni är svenska mästare i #metoo!

Men vad säger ovanstående om #metoo? Eller om de digitala flödena?

Till att börja med är det inte säkert att vi har rätt underlag. Vidare undersökningar behövs alltså, jag använde analysverktyget Sysomos som inte alltid kan redovisa brister i källmaterialet.

Dessutom: Twitter är inte en representativt demokratiskt plattform. 

Alla som vill kan skaffa ett konto, men inte alla som kan skaffa ett konto gör det.

Internetstiftelsen i Sverige visar i en undersökning från 2016 att högutbildade twittrar mer än lågutbildade (bortsett från De Aderton, får man anta). 

Yngre twittrar mer än äldre.

Hela sjuttiofyra procent av twitters användare bor i stan, endast tjugosex procent på landsbygden. 

Alltså ganska precis den fördelning som vi ser i underlaget från Sysomos.

7  #metoo: gammal makt mot ny makt?

När jag tittade på den länsvisa fördelningen av #metoo-inläggen ovan så kände jag igen formen på kurvan.  

En sådan fördelning - där relativt få individer i en grupp står för väldigt mycket påverkan i ett visst sammanhang - är en så kallad paretokurva. 

Den har fått sitt namn efter den italienske nationalekonomen Vilfredo Pareto som visade att 20 procent av den italienska befolkningen innehade 80 procent av all mark i landet. 

Du har säkert hört om 80-20 regeln i andra sammanhang, och det är samma tanke bakom.  Lite beroende på kurvans lutning så kan den exakta fördelningen variera, men Paretos poäng var att förhållandet mellan orsaker och effekter inte är jämt fördelat. 

Är du med? 

Maktfördelningen i #metoo liknar alltså det som gällde för odlingsmark i Italien på artonhundratalet. 

Den liknar också  den relativa inkomstfördelningen i Sydafrika (Danmark finns med som referens, där är den ekonomiska makten mer jämt fördelad).

Är det nåt dåligt då?

Nej, inte nödvändigtvis.

Paretos första bok hette faktiskt - och man tror knappt det är sant - "The rise and fall of the elites". 

Enligt boken samlar samhällseliten alltid på sig mer makt, kunskap, och rikedom än andra människor. Därefter gör dom allt vad dom kan för att behålla den med olika medel, exempelvis upprepade

påståenden, auktoritetspåkallan, hänvisande till principer och verbal förmåga.

Samt snille och smak?

Eftersom nya och dugliga människor föds i alla samhällsklasser, även i ojämställda samhällen, så uppstår asymmetrier mellan de som har mycket tillgångar och de som har mycket potential. 

Eliten har därför endast två sätt att hålla sig kvar vid makten; användandet av våld för att förtrycka de som vill uppåt, alternativt att släppa in nya och begåvade människor som - och jag skojar inte nu - utmanar den etablerade eliten med  innovation, konsolidering, expressivitet, sällskaplighet, integritet och  sexualitet.

Sett med Paretos ögon har vi i #metoo alltså ett assymetriskt förhållande mellan en etablerad elit som klamrar sig fast vid makten med hjälp av förtryckande och exkluderande åtgärder, och en gräsrotsrörelse med en massa kreativa, samarbetande, uttrycksfulla, principfasta människor som vill ha sin egen sexualitet på sina egna villkor. 

Det låter bekant på nåt sätt, och hela #metoo är solklar vinnare såhär långt.

Och vet du vad? Kommande trettiotre år, fram till 2050, blir extremt spännande.

Ta hand om dig så att du får vara med så länge som möjligt. 

Gott nytt år!